Kära trädgård!

Jag är inte den sortens flicka som har haft så många trädgårdar. Och de få jag har haft, de har jag försummat, det erkänner jag. Jag har lämnat i min vak många vissnande rosor, många sörjande spaljéer och många uttorkade rabatter. En och annan krukväxt har jag haft, som haft kraft nog att överleva min nonchalanta behandling. Men du, kära trädgård, du är något annat!

 Jag skall säga det rent ut: Jag har aldrig känt så här tidigare.

O, du kära trädgård, som planterats och vårdats och utvecklats av många generationer människor med samma efternamn som jag – du – kära trädgård, är den rätta trädgården för mig. Jag kände något för dig redan första gången jag hörde att du kunde bli min. Men nu, min vän, är mina känslor starkare och mer prunkande än någonsin.

Jag skall erkänna att jag var ytlig i början. Det första jag föll för var att du verkade lättskött. Och så äppleträden förstås. Kryddträdgården. Ja, jag var sådan: jag föll för ditt utseende. Men med tiden har min kärlek fördjupats och – vågar jag hoppas – även min förståelse för dig. Ditt tålamod med våra tidiga ynkliga rensningsförsök.  Din återhämtningsförmåga efter torkan, dina perenners trogna återkommande, dina listigt utplacerade underbara picnicställen.

Och till och med mina barn tycker om dig! Ja, det är märkvärdigt så bra vi fungerar ihop. Jag skall erkänna att vi haft (och har) våra osämjor. Maskrosorna, för att ta ett exempel. Tistlarna, för att nämna något annat. Men så är det ju i förhållanden. Det kräver bara att vi arbetar lite på det, båda två.

Och sedan, när jag gammal och torr och med värkande rygg, bringar dig mina pensionsårs hyllning, så hoppas jag att vi skall kunna se tillbaka på ett liv tillsammans, där vi växt tillsammans och njutit tillsammans och tagit oss igenom såväl hettan som stormarna tillsammans.