Sjukstuga


Här hemma har vi sjukstuga. Alla storbarnen har drabbats av den där febersjukan som går på skola och dagis. Det verkar som att folk har feber rätt länge, någon vecka sisådär. För vissa barn tar det om med febern innan de blir friska. När jag upplyste M om det tog han det som en personlig utmaning. Sjuksköterskors barn får inte feber som tar om, så är det bara, då går man in med handsprit och läkemedelslistor och förhindrar det.

Vi jobbar på här hemma men de är rätt sjuka. Det började med S som inte orkade visa intresse för Melodifestivalen i helgen och häromnatten kom A in till oss och låg och klagade över att han frös och att det gjorde ont. ”Var gör det ont?” sade jag och tänkte på musklerna, men A var lite för trött för att ge de mer väntade svaren så jag fick höra att han hade ont i bokstäverna. Han hörde själv att det blev lite fel, och rättade sig till ”siffrorna”. Sedan somnade han igen och jag fick ju inte veta exakt var det gjorde ont men jag hade ju hört tillräckligt mycket för att förstå att febern var på gång.

H är också sjuk men hon är lite duktigare på att hålla sig pigg än brorsorna. Bland annat äter hon rätt bra även när hon är sjuk, inte som vanligt förstås, men så mycket att hon orkar göra något annat än sova.

Det har varit lite mysigt iallafall att vara instängda tillsammans. Jag har i och för sig gått och jobbat flera av dagarna medan M är hemma med E och därför tar all vab. Så för honom kanske inte mysighetsfaktorn varit lika framträdande. Jag minns tydligt frustrationen av att man aldrig kommer ut, att man aldrig hinner något annat än att serva och diska och tvätta och dela ut mediciner…

Häromkvällen när M klokt nog gjort våfflor med sylt och grädde och alltså fick alla barnen att äta lite, berättade han om hur han som barn ville vara sjuk en dag och slippa gå till skolan och därför hållit termometern mot sin tända sänglampa (nya energilampor gör ju sånt bus lite svårare) och när hans mamma kom in för att kolla tempen hade han den fantastiska temperaturen 44.3 grader.

S fann det här fascinerande. Tur det, man vet aldrig med S. Han hade kunnat finna det klart moraliskt antastligt och predikat för oss i en kvart eller så. Men det här var spännande, på det sättet som det är spännande när föräldrar berättar om busigheter de har gjort.

-Mot lampan alltså?
-Ja, eller mot elementet om man vill.

-Jag ÄLSKAR dig pappa! sade S bestämt. När det är dags att gå tillbaka till skolan så vill jag ändå stanna hemma hos dig. Då skall jag göra så, jag skall lägga pannan mot elementet så jag blir varm och så skall du och jag bara vara hemma jämt!

Jag tycker det är vansinnigt roligt, hur vår envetna sexåring skulle ligga och trycka – inte termometern utan sin då icke feberheta panna mot elementet för att få vara hemma med sin far. Det är ju så enormt opraktiskt, dömt att misslyckas men kärleksfullt.

Ja, imorgon är de också sjuka iallafall. Alla utom E. Hon är så väldigt väldigt väldigt frisk att det är svårt att få ihop det med de sjuka barnens önskemål om att få sitta i famnen och gosa med en vuxen. Men så har E mycket specifika önskemål också, hon vill att man skall sitta i soffan med henne på golvet och hålla fram sina pekfingrar så att hon kan dra sig upp och sedan skall hon stå där ett tag och bara glädja sig, därefter skall hon börja flytta händerna utmed soffan eller till soffbordet eller så för att försöka gå utmed möblerna. Men det kan hon inte och då blir hon arg och då måste man sticka fram sina pekfingrar och då drar hon sig upp och så vidare…det är charmigt. Det ÄR charmigt. Bara en aning svårt att förena med vård av de sjuka barnen…