Min mormor som är en aning förvirrad med åren har hamnat på ett hem. Jag och barnen var och besökte henne och när jag frågade mamma om hon trodde att mormor kom ihåg vårt besök funderade hon ett tag och sade sedan att mormor flera gånger pratat om att det var ett av barnen som inte fick med sig ett mjukisdjur av henne (storbarnen förälskade sig i mormors mjukisdjurssamling och förärades en kanin respektive en hund). Mamma och jag konstaterade då att den sista delen av en kvinnas hjärna att dö är det dåliga samvetet.

Därför känner jag mig som en värdig arvtagare till dessa gener ikväll. H kom nämligen glädjestrålande inspringande i köket och sade
-Mamma! Ikväll är en BRA kväll!
-Åh vad skönt, sade jag, varför då?
-Jo, för du jobbar inte så du är hemma hos oss. (det har blivit en del kvällsjobb under sommaren).

M tyckte att jag enbart skulle vara glad och smickrad över att hon var så glad att jag var hemma – men jag kan inte låta bli att ha dåligt samvete för att jag arbetar…så kvinna man är, så att säga.

Men en liten men hett flammande glädje finns där iallafall över detta, att en bra kväll är när vi är tillsammans. Ett blogginlägg att gå tillbaka till när hon blivit tonåring…