En sedelärande saga


Hört från H:s rum idag när hon satt och byggde torn åt E som E raserade:

Och här, förstår du, precis här satt det en liten liten flicka som var så liten att hon var en bebis. Och hon ÄLSKADE sina storasyskon, jättejättemycket. Och de älskade henne också, jaa, det gjorde de. Och en dag, när den lilla lilla flickan hade slutat vara bebis och blev ett barn, ja, då, då blev hon precis lika fin och duktig och bra som sina storasyskon. Det betydde att hon var jätteduktig i sin skola och att alla tyckte att hon var så smart och trevlig. Och en dag, när det var fredag, då kom den lilla lilla flickan som nu var ett barn på att alla hennes storasyskon hade varit så snälla och delat med sig av sina kakor och ibland till och med godis till sin älskade lillasyster. Så då tog den lilla lilla flickan alla sina veckopengar och gick och köpte godis åt sina storasyskon. Åh, vilken snäll liten flicka det var!

Så är hon ju en superhjälte också…

Ett svar till “En sedelärande saga”