Här mina vänner kommer äntligen familjens finalkväll från Melodifestivalen. Vid finaler vill man ju gärna fira lite extra så vi hade mormor och morfar på besök. Och njöt i stora drag av alla artisterna (nåja, nästan alla). Barnen förde protokoll, S genom att rita ”tummen upp” för dem som var bra. Det sämsta betyget en låt fick var ”lite mittemellan” annars var det tummen upp i varierande storlekar. Men Det är klart, the Moniker och Linda Bengtzing fick några hjärtan och stjärnor också efter sina tummar, och det fick även Erik Saade, fast färre.

H hade bestämt redan från början. Erik Saade. Sedan var the Moniker också bra, förstås, så det gick bra vilken som än vann av dem.

M och jag höll nog lite obestämt på Nicke Borg och Swingfly.

Det roliga är ju att sitta och se hela tillställningen tillsammans och som vanligt sade barnen fina och bra saker om artisterna och deras framträdanden.

De sista minuterna av omröstningen var olidligt spännande och vi fick ringa på the Moniker och Saade vilket väl gav bra resultat eftersom de kom på tredje och första plats. H var extatisk över att Saade vann, men den som var allra gladast var nog ändå S som utbrast ”Tredje plats! Hurra! Det är ju MYCKET bättre än fjärde plats!” vilket väl på något sätt är ord som innehåller en livsfilosofi värd att anamma.