Ibland inser man tydligare än annars att E håller på att bli stor, närmar sig ettårsdagen.

Idag, när familjen satt samlad och såg på Bulldogg på barnkanalen, så fick S plötsligt ett kittelryck. Som alltid kastar han sig då över sin far och kittlar honom tills fadern tigger om nåd. Den här gången hängde A på, det är ju förstås alltid roligt att kittla pappa. Jag log mot dem för det är ganska gulligt – barnen vill gärna kittla men längtar nog kanske mest efter när M kittlar tillbaka. Förtjusta rop och fnitter och vilda viftningar blir det iallafall från alla inblandade parter.

H deltog inte, för hon gillar Bulldogg och kanske särskilt Amy Diamond som är programledare. Men plötsligt ser jag hur E lägger ner den färgglada plastsnigeln hon höll på att bita i och hastar iväg mot kittelgänget i soffan. Glatt ställer hon sig upp och säger ”Äij! Äij! Tittadä!” för att markera sin ankomst. Hon skrattar och skakar snabbt på huvudet, vilket är hennes sätt att säga ”jag vill busa, jag gillar det här!”

Ja minsann, hon vill vara med i gänget. Hon är en av oss nu. Säker på sin plats, sin rätt att vara med när det skall busas och skrattas.

En i familjen. In the club.