Vi har börjat läsa  Asterix och Obelix som kvällssaga. Det är bra, allmänbildande (svåra ord!) och intressant på många sätt. Till och med lite intressant historisk bildning där, och alldeles frånsett det är de i precis rätt ålder för trolldryck och bautastensapporterande hundar. Bättre kan det knappast bli, med andra ord.

Men nu var det om A kulturella öden och äventyr jag skulle berätta och hur han for runt här på tomten innan middagen, alldeles lycklig, och skrek ”Ali Ajakta är bäst! Ali Ajakta är bäst!”

Vem är det, tänkte jag och funderade på om de redan är så gamla att de kan ha musikidoler som jag inte ens har hört talas om. Men eftersom det senaste i musikväg fortfarande är hämtat från årets melodifestival, tror jag inte riktigt det. Jag frågade iallafall vid middagen: ”Vem är Ali Ajakta, A?”

Han fattade ingenting.

Det dröjde tills vi hade ätit klart innan han kom på det.

”Det är det man skriker om man älskar Asterix mamma!”

Det dröjde tills diskmaskinen var full innan jag kom på det.

 

En av de vanligaste latinska citaten i Asterixalbumen.

Tärningen är kastad.

Alea iacta est.

Förstås.

 

Länge leve kulturen!