Norr om Uppsala, i Hökhuvud, finns graven. Vår grav. Ansgars grav. Vi valde att ha den där, för vi bodde där då. Vi funderade länge. Vi hade tankar på att ha graven på kyrkogården här, där vi bor nu. Vi förstod väl att vi förr eller senare skulle hamna tillbaka hit…vi funderade på att ha honom på en kyrkogård i Uppsala eftersom vi visste att vi aldrig skulle flytta särskilt långt ifrån Uppsala. Men vi valde Hökhuvud, för vi resonerade oss fram till att vi behövde graven att gå till just då, att den skulle vara så nära som möjligt just då.

Så blev det. Idag har vi nio mil dit. Det är en lång resa. En lång resa på det yttre planet och en lång på det inre.

Flera gånger den senaste månaden har jag haft möjlighet att resa dit. Sätta mig i bilen och fara upp med årets vårblommor.

Jag har bara inte gjort det.

De första gångerna hade jag bra ursäkter. Det passade så väldigt mycket bättre för hela familjen att jag åkte två dagar senare. Sedan var det något med  sommardäcken som försenade det. Också helt legitimt skäl. Efter ett tag började jag fundera över mina legitima skäl.

Jag kunde bara inte göra resan uppåt. Varför? Jag har gjort den förut, många gånger. Det är en resa med ryggrad, om man säger så, en som kräver mod och ork. Men mod och ork måste man ha som förälder, extra mycket som änglaförälder. Vad nu? Varför inte den här gången? Sviker jag Ansgar? Hur kan det komma sig?

Många av er som läser det här har egna gravar. Ni kanske har upplevt, som vi har, att behovet av att besöka graven skiftar. Ibland vill man vara där nästan dagligen, ibland mer sällan. Men aldrig förut har jag upplevt att jag skjutit upp resan.

Idag tror jag att jag förstod varför. Jag tror att det har att göra med att bryta sinnesstämning. Just nu har jag fyra barn, en man och ett jobb som alla kräver att jag fungerar normalt i vardagen, att mitt humör och mina sinnen är påkopplade, närvarande i verkligheten. Jag vet av erfarenhet att vid Ansgars grav upphör rationaliteten och masken åker av ansiktet. Det var det som gjorde det. Jag behöver masken, normaliteten. Jag behöver det för att min vardag skall fungera. Jag orkade inte bryta sinnesstämningen.

Men sisådär, bara det var formulerat så kändes det möjligt att tänka på. Jag har aldrig varit med om att jag har slutat fungera normalt efter att jag varit vid graven. För sanningen är den att det är nio mils bilresa till graven. Men det är också nio mils bilresa hem. Man hinner normaliseras väldigt bra när man har nio mil på sig.

Det är jobbigt att tappa masken, att möta sorgen. Nyttigt, ja. Men jobbigt. Det är viktigt, tror jag, att göra det.

Men man skall vara tacksam för den lilla nåden. Man kan vara tacksam för nio mils hemresa.

Imorgon kväll åker jag.