I natt drömde jag en riktigt otäck dröm. Jag och M var på restaurang med andra vuxna. Jag satt och höll E i famnen. Helt plötsligt kom folk och ville ta E ifrån mig. Jag visste på något sätt att de ville ta henne för gott. Det var inte så att någon var våldsam men folk försökte ändå ta henne. Händer sträckte sig efter henne och jag försöker skuffa undan dem, försöker freda E och mig, jag tänkte jag VILL inte, jag vill hålla henne här i min famn, hålla henne trygg – hålla mig trygg… Vaknade kallsvettig och upptäckte att hon låg i vår säng, tätt tätt tryckt intill mig. Nästan som för att trösta.
En del mardrömmar kan man släppa när man vaknar. Andra stannar kvar hos en som en dålig smak i munnen, en fadd känsla som sätter sin prägel på dagen. Det gjorde den här drömmen, denna dag där jag bland annat på jobbet fick gå en barn-HLR-kurs (Hjärt-lung-räddning för barn. Det här gav förstås minnen av när de stod där på sjukhuset och försökte få igång Ansgars hjärta igen). Det blev nästan som en overklig dag. En konstig dag. En dagen-efter-mardrömmen-dag.
Ikväll nattade jag E på det sättet som jag alltid gör, med en flaska välling i vår säng – bara hon och jag och så en napp att ta till när hon blir så trött att flaskan blir för jobbig. Jag tittar på henne och ler, ler över hur kampen mellan vällingsug och sömn leder henne till att ta nappen, spotta ut, ta flaskan, spotta ut, ta nappen, spotta ut…till sist blir hon lugn och stillsam och tröttheten överväger. Tätt intill mig ligger hon. Det är magiskt. Trygghet för henne, trygghet för mig.
Jag flyttar försiktigt över henne till spjälsängen, förser henne med den älskade och obligatoriska sovankan och tänker på hur mycket hon ger, hur härligt det är att få vara med i hennes liv, att få ha henne med i vårt liv. Att vi fick henne till vår familj för drygt ett år sedan, ett sådant underverk. Vi som trodde att vi hade fått alla barn vi skulle få…hon ler mot mig innan hon sluter ögonen och jag ler tillbaka, vilket hon i och för sig inte ser, men kanske känner? Drömmer hon? Något trevligare, hoppas jag. Ett par rader av Povel Ramel ramlar in i huvudet på mig:
en drömväv av lättaste tyll
men tät nog att utstänga världens kval
Från mardröm till magi, på en och samma dag.
Så väldigt mycket bättre än tvärtom.
med en annan Povel-text: Tätt, tätt, såsom sidor i en bok, är du och jag…