A ringer mig på jobbet med mycket viktiga, nästan akuta, nyheter.

-Hej mamma, nu vet jag vad jag skall bli när jag blir stor.

-öh, jaha, ja, det var ju bra. Polis, eller hur?

-Nej, det skall jag också bli för att då kan ni allesammans få åka i min polisbil. Jag skall göra en bilbarnsstol till E också. (jag älskar det faktum att han ser fram emot att bli stor men tror att hans lillasyster kommer att fortsätta åka bilbarnsstol då) Men när jag blir riktigt riktigt stor, då skall jag bli något annat också, något ÄNNU bättre än polis.

-Vad spännande, vad är det då?

-Någon som tycker om träd och så.

Jag ser för min inre syn hur min retoriskt begåvade son leder miljöpartiet till allt större valsegrar. Men nej.

-Någon som – Idéfix. Jag skall bli en hund!

Han ”Voff!”-ar några gånger lite demonstrativt och slänger på luren i ren och skär livsglädje.

När vi ses på kvällen har han kommit på ännu fler bra skäl till att vara en hund:

-då kan han bo hos oss för alltid

-då slipper man äta grönsaker

-då vill alla vara kompis med en och klappa en

-man slipper duscha (det gör man faktiskt INTE, min anm!)

-då kan man ha en massa hundkompisar

 

Senare på kvällen kommer han upp.

-När jag blir stor, vill du bli min hundmamma då?

-Men jag är ju din mamma redan nu! En vanlig människomamma.

-Ja, men blir du en hundmamma om jag blir en hund?

-Nej, jag är nog alltid din människomamma.

-Men då blir ju jag ensam som hund! Och vem skall jag då prata med?

Jag tror inte att hundar pratar så mycket, även om de kommunicerar rätt mycket. Jag säger detta. Han går och lägger sig. Sedan kommer han upp igen.

-Jag skall inte bli en hund. För man får inte PRATA då!

 

Den vackraste hunden i världen. Men kanske lite verbalt underlägsen?

Nej, mycket kan han nog tänka sig att leva utan, min käre son. Men inte utan sina ord. Och därvidlag har han full förståelse från sin pratsamma moder.