När jag kommer hem från jobbet kan man känna i själva luften, innan man ens kommit in i huset, att här bor en sexåring som är ARG. Och mycket riktigt, S sitter sammanbiten och sårad i sitt rum. Jag går försiktigt in och sätter mig bredvid.

S: (på sin vakt) Tänker du kittla mig?

jag: Nej, jag ser på dig att du inte vill bli kittlad.

S: (med ilsken pondus) Där har du rätt.

j: Så det tänker jag inte göra. Men får jag sitta här ett tag?

S: (förorättad tystnad vari man kan märka en viss lättnad, svarar ändå buttert) OK. Om du tycker det är kul.

j: Jag tycker det är kul.

S: (med stor spydighet) Är du säker på att du inte skall gå och pussa dumma pappa?

j: Öh, nej, det är OK.

S: Tänker du fråga vad som har hänt?

j: (som verkligen hade tänkt det) Nejnejnejnejnejnejnej. Inte alls. Jag tänkte fråga – ehm – vad du tycker om – ehm – Cirkus Imago.

S: Jag SKITER i Cirkus Imago. SKITER! (ett glatt leende över hur provokativt FÖRBJUDET han uppför sig smyger sig över hans ansikte och är borta på en sekund. Men jag såg det) Pappa sade TILL mig!

j: OK. Men –

S: Jag bara – jag och A spelade Wii  och hade en skrikartävling – OK? Och då kom pappa och sade att vi skulle vara lite tysta för att E sov. Men då sade jag gubbjävel till han. (med plötsligt väldigt sårad röst) Och då sade han  TILL mig.

j: Vad sade han då?

S: Att man inte får säga gubbjävel.

j: Och det får man ju inte.

S: Men om man säger det snällt! Och förresten sade ju han också gubbjävel.

j: Pappa?

S: Ja!!! För han sade ”man får inte säga gubbjävel” så då sade han ju gubbjävel.

j: OK.

S: Och jag sade det SNÄLLT.

j: Men hur säger man gubbjävel snällt?

S: Man – öh, man säger så här: (med ullegullig bebisröst) Gulliga lilla söta gubbjävel, du är så söt och gullig du, gulljävel: Eller jag menar buggjävel. Eller nej…(upplöses i fnitter)…guggeljäbel. Buggegubbe.

Så är det med S. Han kommer av sig. Han är inte skapt för att vara arg och göra revolt. Jag vet inte varför, han har samma lättantändliga gener som resten av familjen. Men de märks inte på honom. Han är för snäll.  Han försöker, han gör verkligen det. Och ARG kan han bli. Men han gillar folk för mycket. Och han har helt enkelt för mycket humor. Han klarar inte av att vara arg särskilt länge.

Jag tycker att Buggegubbe låter rätt kul och säger det. S  håller med och förefaller nöjd med sin kreativa svordomsutveckling så vi går och checkar av med M för säkerhets skull. Jodå, han håller med – medan ”gubbjävel” är lite för magstarkt för vår normalkonversation här hemma så kan inte detsamma sägas om ”Buggegubbe”. Hädanefter kan det användas i samtalston, som irritationsuttryck, som smeknamn på hunden, som okvädningsord – vad man vill. ”Buggegubbe” är helt OK att säga.

Särskilt om man säger det snällt.

Skulle väl aldrig kunna vara ARG?