E tycker att det är fullständigt onödigt att de andra barnen leker utan henne. Ja, jag tror faktiskt att jag kan ta till starkare språk än så för att beskriva hennes tankar. Hon tycker att det är förolämpande och förödmjukande att stå ensam ovanför trappen och dra i trappgrindens galler och hojta på de andra,som stojar där nere,  utan att hon är  med. Hon har världens bästa och mest kärleksfulla storasyskon, så ibland faller de och går och leker med henne. Men det är klart att de måste få vara för sig själva och så vara stora – och då går det bara inte. Det hjälper inte om M och jag kommer sättande och vill vara lekkompisar. Då skriker hon så hunden blir rädd och går ut.

E tycker också att det är jättedumt när folk matar henne. Antingen vill hon ha en egen sked att göra små matkastarexperiment med, eller så vill hon ha en egen liten nappflaska att sitta och göra vattenexperiment med. Hon har upptäckt att om man klämmer åt om den mjukaste delen samtidigt som man håller flaskan upp-och-ner, så får man dels en fin plaskpöl att greja med, och dels föräldrar som reagerar med rop och hushållspapper.

 

E tycker också att det är supertråkigt att sitta i bilbarnstolen och i matstolen. Hon har därför utvecklat anmärkningsvärda färdigheter när det gäller att spänna kroppen så rak att den i princip inte går att böja på plats. Man får kittla henne, då mjuknar hon. Men man kan inte påstå att hon gillar det. Hon härdar ut, men hon protesterar. Och hon har lärt sig att protestera så högljutt på sistone….

E tycker däremot att det är jättebra att vi inte har monterat fast en sele i vagnen. Det har inte behövts förrän – idag. Då behövdes det. Tycker vi vuxna alltså, det tycker inte E. För utan sele kan man vända sig om och ställa sig upp och då blir man jättehög över marken vilket är spännande. Dessutom kommer familjemedlemmar älgande över tomten snabbt som bara den när man står upp och det är inspirerande att se, tycker E, hur hon kan bidra till att vi i familjen får en alltbättre kondition och uthållighet. Som tur är ställer hon sig ännu inte upp när man kör henne i vagnen utan bara när två vuxna står böjda över trädgårdstraktorbatteriet för att utröna varför det är högt laddat men inte ger vidare av sin laddning till startmotor och motor och har satt henne i vagnen för att hon inte skall hålla på att greja med sladdar och verktyg och sånt.

 

E tycker också att det är väldigt bra att det finns filmer med skrattande bebisar på youtube. Det tycker jag också, när man skall laga mat och hon skriker för att hon inte får vara i famnen eller klättra in i ugnen diskmaskinen. Då kan man sätta henne framför de skrattande bebisarna på datorn, och då flockas också de andra syskonen, inte för att titta på youtube, men för att E som publik betraktat utgör en fascinerande syn. Åtminstone för tre dyrkande storasyskon.

 

E tycker om att prata i telefon också. I allt möjligt. Hon tar upp en pinne eller en kloss eller vad som helst och så förvandlas det raskt till en mobiltelefon. ”Ya-a, ya-a” säger hon, som om hon lärt sig svara i telefon hos Yes-Man Association. Sedan tittar hon konstigt snett åt sidan och går omkring och babblar oförtrutet i denna låtsaslek. Antagligen gör M och jag så när vi pratar i telefon, vilket är en skrämmande tanke, med tanke på den konstiga sned-blicken. Är det däremot en riktig telefon med en riktig människa som pratar i luren, då blir hon förskräckt och lägger ifrån sig telefonen med en förorättad min.

Det som är lite sorgligt i sammanhanget är att E numera tycker att hon skall ta sin kvällsvälling själv, i spjälsängen. Tidigare har ju alltid hon och jag lagt oss i vår stora säng och så har hon slurpat och jag tankat lite närhet. Nu är det uteslutet, tycker E. Kvällsvällingen är en enskild angelägenhet att skötas i spjälsängen med bara sig själv och sovankan närvarande. Och så är det med det. Jag visste ju att det skulle ta slut någongång innan hon fyllde arton. Men ändå. Lite sorgligt kanske man kan få tycka att det är.

E tycker också att livet är härligt – att varje dag är ett äventyr och att alla människor, djur och företeelser är intressanta. Men få saker, present company excluded förstås, kära bloggläsare, och resten av familjen med, är lika intressanta som att följa hennes utvecklingar och förändringar, från dag till dag.