Idag var jag till ögondoktorn med H. Som alltid var hon väldigt pigg på tanken att åka till en doktor. När vi kom fram till Ackis och det upptäcktes att ögonkliniken hade lekrum, blev hon ännu mera eld och lågor. Hon var så laddad och på sitt socialaste och soligaste humör =) så hon gick fram till en liten tjej och sade:
-Hej, vad heter du?
Tjejen kröp ihop sig blygt och ville inte svara.
-Vill du inte heta någonting?
Tjejen kröp närmare sin mamma. Vem som helst (utom H) kunde förstå att hon inte kände sig så social.
-Skall vi leka!? Vad heter du? Vill du vara min kompis nu idag?
Jag försökte förklara att den lilla flickan kanske inte ville leka och kanske rent av blev lite blyg när H gick på så hårt.
-Vet du, jag har en bror som är lite blyg. Du kan få vara honom! Vill du heta S?
Döm om min förvåning när tummen kröp ur tjejens mun, hon sken upp och skrek:
-JA! som att det var en livslång dröm som gått i uppfyllelse. Sedan lekte de som tokdårar. Man kan tro att man kan begripa sina barns sociala samspel men man kan inte det…

Så kom då doktorn och ropade upp oss. H var mycket glad över att vara där, förklarade hon med hela den professionella värmen och diplomatin hos en statschef, och väldigt road av att få träffa läkaren (japp, "road". Hon sade det). Hon lät honom nådigt titta i hennes ögon när hon tittade på olika Bamsefigurer, hon gick till och med med på att hans hand "störde" synfältet när hon tittade på KalleAnka-gubbar – men hon var INTE road av att titta på bokstäver och figurer på långt håll. När det kom till att hon skulle titta med bara ett öga så vägrade hon definitivt och skrädde inte orden heller. Den finurlige läkaren ordnade så att hon fick gå in till en annan läkare och titta och då gick det mycket bättre. Men inte med ögonlapparna (förrän läkaren tog fram en extra fin med nyckelpigor på) och inte på de lägre raderna, med mindre figurer.

Det märktes så otroligt tydligt att H har prestationskrav på sig själv. Hon blir otroligt upprörd när hon inte kan själv. Hon har ju uppenbarligen uppfattat det där med att titta på bokstavstavlorna som en kontroll av om hon kan bokstäverna och anser att de fuskar när de gör bokstäverna så där små – för hon kan dem faktiskt om hon får vara nära men hon får ju inte det! Både jag och läkaren försökte förklara för henne att hon var jätteduktig oavsett om hon kunde se eller inte och att det bara var det att hennes ögon kanske inte orkade titta utan glasögon – men det gick liksom inte. Sorg och förtvivlan. "Jag kan inte och jag vill inte och jag SKALL inte!"

Hur kan man vara en "duktig flicka" och ha prestationsångest när man är FYRA ÅR???? Beror det på att man har en dålig mamma? Eller är det samhället? Eller är det en av grejerna man dras med såsom varande av det kvinnliga könet? Jag fattar inte det. Har jag inte lyckats lära henne att hon är älskad hur och vad hon än gör? Har jag ställt osynliga krav på henne som gör att botten går ur henne på det här sättet? Att hon blir så rädd för att misslyckas att hon bara vägrar göra saker när hon känner att det börjar gå illa? Eller? (M sade att det var mina gener, att det draget sitter så djupt hos mig att det inte kan vara något annat än medfött. Ja, en sak är säker, det är inte hans gener iallafall…)(Han säger också att det faktum att jag sitter och nojar om att det är mitt fel är ett rätt tydligt bevis på att prestationsångesten kommer från mig. Så jag skall väl sluta nu då innan cirkelresonemangen blir så snäva att jag snurrar, balanserade på min egen näsa, rakt in i dårhuset…)

Så fick hon droppar i ögonen som gjorde pupillerna stora och som skulle hjälpa doktorn med den sista delen av undersökningen. Vi passade på tillfället att gå och fika lite päron och apelsinMER och gick sedan tillbaka.

Glasögon blev det. Översynthet heter det. Siffrorna som vi fick var rätt höga. Jag blev faktiskt lite chockad. Hur har hon kunnat gå genom livet och se så illa och varken dagis eller vi har fattat så mycket av det?

Så min glädjestrålande dotter, alltid på hugget när det gäller något som känns som smycken och som finns med både guld och silver på (enligt ögondoktorn som känner igen en prinsessa när han ser en), for med mig till en optiker och bestämde sig raskt för ett par riktigt snygga bågar.

Att behöva glasögon är inget särskilt stort handikapp. Men att vara en "duktig flicka" som inte klarar av att misslyckas med något – det är ett värre drag att släpa med sig genom livet.