Kanske är det passande att årets sista dag blev så gravfylld – något om att man skall låta det förflutna vara det förflutna när en ny tid kommer? Men sorgen bär man ju med sig och den dör ju tyvärr inte.

M gick till sin mammas grav på lunchen för att tända ett ljus, både för egen del och för sin pappas, som inte längre mäktar med att ta sig dit själv, pga sjukdom och annat.

Och jag och A for upp till Ansgars grav – vi hade tänkt åka allihopa men imorse insåg M och jag att de stora barnen inte skulle fixa tre timmar i bil idag. Ibland är det så. Till min stora sorg hann vi inte dit vid julen, hur gärna jag än ville – sjuka barn, mycket på jobb och en bil som vi inte vågade lita på riktigt bidrog alla till detta. Men nu var vi uppe och kunde konstatera att det fortfarande var fint och att det nya, batteridrivna ljuset gjorde mig lugn i hjärtat. Sedan vi flyttade så långt bort från Ansgar (det är nio mil enkel resa) så har det känts i hjärtat när jag tänt ett ljus och åkt därifrån, vetat att ljuset håller absolut max fyra dygn och oftast släcks tidigare av en vindpust eller förflugen snö eller något. Nu lyser det hos Ansgar. Det är jag glad för. Batteriljus är inte vackrast i världen men de gör att man kan känna ro i själen som mamma….

 Jag gråter alltid lite däruppe hos Ansgar. A däremot var på ett strålande humör och använde sig av sina avsevärda putsartalanger för att ta bort all snö från gravstenen så att den lyste fin och ren.

Och hemma så begravde vi äntligen askan efter Ville, vår katt som dog i höstas. Vi grävde ett hål på ett fint ställe och satte försiktigt ner honom, förklarade för barnen att han nu hade fått ett ställe att vila och sova på efter ett långt liv och så satte vi igen hålet. Ett kors skulle det vara, förklarade H och medan M och jag var och sågade och snickrade till det så satte H dit alla guldstenarna från den stora skattjakten och lade i en jättefin ring ovanpå. Så ställde vi ett gravljus där och barnen sjöng Imse Vimse Spindel.

Sedan stod de i fönstret ikväll innan de lade sig (inget tolvslag där inte, de somnade nästan runt åtta och då fick de lägga sig!) och sade "gonatt Ville". "Dröm om oss", föreslog H och S sade "nu får du sova under jorden Ville, God jul."

Sedan tittade M och jag på HarryPotterfilmer och mindes våra döda. Jag försökte förklara för honom att för mig säger HarryPotter-böckerna något om döden, om saknad och att höra samman med de som är döda – att leva med en ständig saknad och sorg och så vidare, men jag tror inte jag fick uttryckt det så bra.

Ett nytt år står framför oss. Jag känner nog dessvärre mest fasa och pessimism. Jag hoppas att 2008 kan motbevisa de känslorna.