Det finns ju vissa personlighetstyper som är – ja, man skall inte säga förutsägbara. Men trygga. What you see is what you get. Det vilar ett lugn över sådana människor, över umgänget med dem. En aura, om man så vill, av fridfullhet, av idyll. Det är de lite tystare människorna, de som inte kräver att få vara i centrum, de som med glädje iakttar och funderar hellre än att ta över och styra och ställa. Människor som, ja, typ, S.

Men nu var det ju inte det jag skulle berätta om, utan om dagens händelser.

Dagen till ära skulle vi festa loss med en rabarberpaj.

S gillar inte rabarber.

Det var OK, sade han, för han kunde äta bara ”mössan” på pajen.

Vi åt och njöt och S berättade med monoman noggranhet om varje gång som den knäckiga ytan på pajen (bestående av havregryn, smör och socker) råkade få med sig en liten molekyl rabarber. Det var lite roligt i början, som besattheter ofta är, men blev snart ganska tråkigt:

-Nu har jag en rabarber på gaffeln. Den smakar rabarber. INTE pajmössa.

-Nu fick jag rabarbersmak igen. Den smakar – rabarber! Ogott.

-Nu kom det med rabarb igen. Rabarb är SURT.

Men så kom han på en ordlikhet och eftersom han är genetiskt predisponerad till att älska ordvitsar så var han igång på en ny linje:

-Nu äter jag upp rabarberbarber-barbapappa! Och nu rabarbarmamma. Och nu rabarba-Skön. och så vidare… Även detta blir, kära läsare, tråkigt efter ett tag.

Till sist tröttnade A (som själv är paniskt rädd för att få i sig ens atomsmå bitar av grönsaker) och frågade med irriterad röst:

-Vad händer om du får i dig rabarber då? Är du allergisk? Blir du galen?

Alltid redo för lite galenskap.

Då, samtidigt som eller på grund av, de orden, blev S verkligen galen. Vi fick se en show och en uppvisning som vi aldrig kommer att glömma. Han dansade runt med hoppsasteg och sjöng ” varje gång jag äter rabarber exploderar det nånting inom mig” på Linda Bengtzings melodi men med en Saadefarlig gest mot köksfönstret. Han pruttade sin far på magen (som vi brukar göra med E alltså, om ni förstår) och lyfte upp min hand i en segergest samtidigt som han piruettade inunder den, han tog ett ärevarv runt bordet och skrek ”nu blir det långdans” varvid syskonen hängde på. Sedan for de runt och dansade samtidigt som de högljutt sjöng var sin låt, vinkade till E och M och jag satt bara och skrattade. Det var både vansinnigt och rörande på samma gång.

-Galen, javisst blir jag galen! tjöt han lyckligt och for runt som en – ja, som en galning.

Det finns ju vissa personlighetstyper, som sagt, som är – ja, man skall inte säga förutsägbara. Absolut inte.