Förskoleklassen och ettorna som står uppradade i Litslena kyrkas kor och sjunger sådana klassiker som ”Alexander Kyckling, mästare i cykling” och ”Galen i glass”.

De fina orden i Skolstaskolans sång, Skolstaandan.

Ens dotter som, liksom flera andra som slutar ettan idag, får gå fram inför en fullsatt kyrka och dela ut en ros till en som slutar sexan idag.

Den lilla bilden på en ängel som ligger som en varm glädje i handväskan.

Rektorns fantastiska tal som avslutas med att hon kallar upp personalen på scenen  – iförda var sin Eric Saade-handske – och sedan sjunger en hemsnickrad text till melodin Popular och på slutet faktiskt brister igenom en falsk vägg, låt vara av papper istället för glas.

Att sjunga Blomstertiden med precis det lättrörda darret på rösten som mammor i alla tider åstadkommit.

Små finklädda barn som busar.

A glada min när han hoppade ur förskolans pool när jag kom och hämtade honom till glasskalaset.

Glasskalas på skolan, tack vare bästa Intresseföreningen.

Fina fröknar, fina barn, fina föräldrar.

Och hela tiden mitt i alla plaskeblöta tårar av rördhet och svettighet, rör sig  i bakhuvudet några funderingar –  funderingar på om H:s fråga i bilen imorse: ”Mamma, är det pinsamt om ens mamma är klassmamma? Och jämt skall hålla på att hålla tal och dela ut presenter till fröknarna och så?” kanske kunde ha bemötts på ett bättre sätt än med ett skratt och det hurtfriska uttalandet ”Nej, det är inte pinsamt! För jag är ju klassmamma och håller tal och delar ut…ojdå.”

Ojdå, OK då.

Jaja, ja, jag erkänner att jag förstår att det kanske kan kännas lite pinsamt.

Särskilt om man redan vet med sig att man är en mamma som gillar att hålla tal och sånt.

Särskilt för en sjuåring vars största skräck i livet är att något skall vara pinsamt.

Men jag vidhåller att det är pinsamt PÅ ETT BRA SÄTT.

Så det så.