Inför varje deltävling av Melodifestivalen har vi erbjudit H att stanna uppe och titta. På något sätt tänker jag mig att fyraåringar är den perfekta publiken, tilltalas av låtarna, uppskattar kläderna och kan ännu inte slå telefonnumrena själva. Men inför varje deltävling har hon och brorsorna somnat i god tid innan.
Jag köpte musiken på Statoil. (Allt som inte är Mora träsk är välkommet, innovativt och nyskapande med vår familjs måttstock mätt). Ungarna har dansat massor. Stora stora favoriten är Kebabpizza Slibovitsa, mest, tror jag, för att den innehåller textraden "springa runt som en galen tupp" vilket våra barn verkligen gillar att göra. Men andra låtar går också hem, framför allt Frida Feat. Headline och Rongedalarna.
Anyway. I lördags, när det var dags för final, fick vi tillfälle att ta upp H och låta henne titta med oss (hon kruppade). Hon sov sig igenom alla låtgenomsjungningar och kom upp lagom till juryröstandet. Hennes intryck av Melodifestivalen har hittills alltså varit låtarna – bara hörda, inte sedda – och hon har ju inte skaffat sig någon kunskap om vad artisterna (eller låtarna heller) heter, egentligen. Vi sade inte heller vilket program hon fick vara med och titta på utan satte henne bara i knät på mig och lät henne titta. Så döm om min förvåning när hon plötsligt lutar sig mot mig och viskar:
-Mamma, jag hörde ett melodifestivalord. De sade "Linda Bengtzing".
Det måste ju vara dagis som ligger bakom denna oväntade allmänbildning.
Sedan fick hon se Charlotte Perelli framföra sitt bidrag och hon tyckte mycket bättre om det när hon nu sett den glittriga klänningen. Innan dess var det inte någon favorit. Men nu har det bedömts vara en "prinsess-sång" vilket är det högsta betyget man kan få i hennes värld.