Vi har varit i t trädgården mycket i helgen. H i sitt prickiga vattkoppiga tillstånd och resten av oss helt normala. Under våra björkar växer det oerhört mycket blåsippor, jättefint. Under resterna av fjolårets blommor försöker det växa nya små gröna skott, varför jag var ifärd med att röja i rabatterna.

S kom fram till mig och frågade vad jag gjorde och jag förklarade att jag tog bort de gamla bruna växterna för att de nya fina gröna växterna som börjat komma skulle få lite sol så att de kunde växa.
S började nästan gråta.
-Men mamma, skall inte de bruna växterna också få lite sol då? Annars är det orättvist?

För övrigt kan man inte annat än älska en man som avbryter sitt äntligen igångsatta älsklingsprojekt att börja såga och hugga ved av alla våra proffsfällda träd som vi har hemma, enbart för att hans dotter kommer och tittar på honom med stora ögon (varav ett igensvullet av koppor) och säger "snäääälla pappa, plocka tussilago med mig".