En del skämt är nya, men de allra flesta gamla. Urgamla. Finns i några olika versioner men i princip skrattar vi åt samma sak om och om igen.

Men!

Den allra första gången som någon kommer på ett skämt, då är det inte gammalt, även om man har sett eller hört det hundratusentals gånger förut. Det finns en fräschör över det, för att det ÄR nytt. Nytt för den som kom på det. Att sedan miljontals andra människor har kommit på samma roliga skämt och alltså har samma goda smak är ju inget som den unga skämtmakerskan kan rå för. För henne är det första gången och det är det roligaste hon varit med om. HON har inte härmat någon annan, utan hon har tänkt ut själv i sitt huvud vilken underbart skojig grej det är att ha en leksaksburk på huvudet istället för en mössa. Så superkul! Absurt och kittlande för att det är fel, men ändå lite rätt. Urroligt!

Tjugo gånger i rad.

”Endast en mor kan älska ett sådant skämt”, kanske. Men mödrar kan. Mödrar älskar till och med Bellmanhistorier – i alla fall de trettio första gångerna. Mödrar är inte så nogräknade när det gäller vissa saker (hur objektivt sett roliga skämt måste vara för att man skall skratta åt dem) men löjligt noga med andra saker (att barna får cred för minsta lilla försök till kreativitet till exempel).

Q.E.D.

Every day is Ascot day.

Fnatt-i-hatt.