Jag älskar bibliotek. Jag älskar böckerna. Möjligheterna. Alla berättelser som bara ligger där och väntar på att någon skall ta del av dem. Jag gillar att en del av det offentliga rummet präglas av tystnad, respekt för dem som läser. De som läser för att förkovra sig, för att bilda sig, eller bara för att fly verkligheten ett tag.

Men innan idag insåg jag inte hur mycket jag älskar bibliotekarier. Först var S framme för att fråga efter böcker ”om krig”. Bibliotekarien lyckades med smarta följdfrågor lista ut att han nog egentligen mest ville ha böcker om riddare, även om han blev väldigt förtjust när hon föreslog Star Wars. Så fyra böcker om riddare och den stora Starwarsboken blev det där. H hörde tyst på och inspirerades, frågade bibliotekarien efter ”roliga böcker”. Hon tittade på H och estimerade ålder och läskunnighet alldeles rätt, särskilt kanske när H bad om att få ”Suneböcker liksom fast om tjejer”. 13 böcker rikare satte sig H vid ett bord och började bläddra.

A var mer koncentrerad på bibliotekets andra charmer: bubbelvattnet som man kan få gratis, att man måste låna en nyckel till skötrummet, den lilla speldatorn i barnavdelningen, goskuddarna inne på barnavdelningen och förstås den roliga sporten ”låna böcker utan att checka ut dem så att larmet går igång”. Även detta klarade bibliotekarien av med charm, bibehållet humör och till och med humor.

Barnen lånade sammanlagt 41 böcker. Själv lånade jag noll. Någon måste ju beundra barnen hela tiden också.