Idag blev det Liseberg. I år är första året som de inte mest ville åka småbarnssaker. I år ville de åka en massa grejer som jag inte vågar åka med på. Har tiden gått så fort? Det är tur att E kan följa med om två år, då kan hon och jag åka Kaninresan och sånt. S och A åkte ”flygplanen” en gång iallfall, när de ville lugna ner sig efter en vildare färd…

Blöta och lyckliga. 

I kö. 

Det ilar i magen!

Tillbaka vid bilen, rätt trötta.

Kållårado vågade jag åka, det var väldigt roligt. Så roligt att jag inte hann fota, även om jag vågat utsätta kameran för den vattenrisken.

Det var roligt, jätteroligt! A pleasant time was had by all. Barnen njöt av att ha åkband och att modigt ge sig på slänggungor och bergochdalbanor. Jag undrar om jag var den enda föräldern som tänkte på terrordåd och falska poliser och hur otroligt överförfärligt hemskt det skulle vara ifall en falsk polis dök upp mitt i all rolighet och började skjuta folk? Nej, jag tror inte jag var den enda. Föräldrar är sådana människor som tänker på allt läskigt som kan hända, hela tiden. Och så lade jag märke till en annan sak. När jag packade för Göteborgsresan stod jag med A:s favoritt-shirt i handen, en ganska sliten poliströja (en tröja som skall efterlikna en polisuniform). Jag tog inte med den, det kändes – ja, obehagligt. Favoritkepan, mörkblå med Sveriges vapen och ordet ”Minipolis” fick också stanna hemma. Sådana där tröjor är ju ungefär lika vanligt som foppatofflor i barnfamiljer, alla har en.

Men i år var det inte ett enda litet barn på Liseberg som gick omkring i en sådan tröja.