Barnen har åkt runt i morfars båt och tittat på båtar och planerat vilka båtar de skall köpa när de blir stora. S är särskilt intresserad eftersom han har tappat en tand och därmed har en ny glugg och en ny guldtia som bara väntar på att förvandlas till en båt.
”Jag skall ha en snabb båt,” förklarar S för mig. ”Den skall vara så snabb att om du är hungrig hemma hos oss skall jag kunna köra dig till Marstrand på tio minuter så du kan äta pannkakor där.”
”Det var snabbt,” svarar jag imponerat och tänker på att vi imorgon skall sitta på ett tåg i fyra timmar med en timmas bilresa före och efter.
”Jag skall ha en så snabb båt som man bara kan,” säger S, ”för att då kan jag hjälpa sjuka människor att komma till sjukhuset. Om jag är där med min jättesnabba båt så säger det bara swisch så är de hos en doktor, bra va?”
”Det var en väldigt omtänksam idé,” säger jag.
”Man måste tänka på alla de sjuka människorna när man köper båt,” säger S. ”Det är därför jag börjar spara pengar redan nu, så kanske jag kan köpa en när jag är fjorton eller så.”
Morfars båt
En fin båt som barnen ev kan tänka sig att köpa.
Imponerande båt
Mycket snabb båt.
S i ett nötskal. Jag vill ha en snabb båt. Varför? För att man kan hjälpa folk förstås.
S – som i snabb, som i snäll, som i svårefterhärmerlig.
Ganska ofta får jag känslan av att mina barn är mycket smartare än vad jag någonsin kommer att bli.
Föräldrar kan uppfostras till att förstå,
men då skall man ha haft dem sen de var små
(Gruk)