E sov väldigt dåligt på natten och jag också. Ingen av oss var nervös, hon för att hon inte visste att hon skulle inskolas och jag för att jag var rätt säker på att hon skulle sitta i mitt knä med huvudet vänt inåt mot mig hela dagen. Men det går ju ändå! Förr eller senare lär de sig att dagis inte är en farlig plats, det är bara att börja.

När vi vaknade på morgonen var de stora barnen pirrigt lyckliga inför E:s stora dag. Vi packade dagisväskan för första gången (för E alltså, dagisväskor har ju packats många gånger förr i hushållet) med särskild uppmärksamhet mot att nappar, mjukisdjur och annat sovrelaterat skulle med.

När vi kom fram till skolan försvann de stora barnen åt var sitt håll och A tog resolut E i handen och tågade iväg med henne runt skolgården, bort till dagis. Han pekade ut intressanta saker för henne och var väldigt nöjd med sin storebrorsroll, det syntes lätt. Väl framme vid dagis tågade han in med henne, lämnade henne i min vård och försvann till sina kompisar med ivriga löften att komma tillbaka och hjälpa till att skola in.

Då så, då var stunden äntligen inne. E skrattade förtjust åt alla barn och leksaker och fröknar och föräldrar och så var kalasdagen igång. För en kalasdag var det, hon hade hur roligt som helst. Dockor, bilar, barn, storebror A som oväntat dök upp med sin bästakompis och skolade in lite (och passade på att leka med småbarnsavdelningens alla spännande leksaker) – förmiddagen försvann som i ett rosa skimmer.

Igår hade jag skrivit på facebook att på E:s sista dag i frihet skulle vi passa på att göra alla favoriter:  sandlåda, glass, sångstund, matvägra, gosa, välling – sedan kom jag på att allt det där går ju att göra på dagis också. Då blev det lite sorgligt igen – som mamma vill man gärna vara oumbärlig.

MEN en av dessa saker gör man inte på dagis, elelr iallafall inte första dagen: matvägra. Maten slank ner som om hon aldrig gjort annat än att äta.

Efter maten kom sovstunden. Alla vagnar hade dukats fram åt barnen och alla barn stoppades ner i en vagn. De flesta lade sig förnöjt med gosedjur och favoritfiltar. Men ett huvud höjde sig över massan, nyfiket till sömnförbistringens rand – E:s. Tog kort på det för att det såg så roligt ut och inte för att hon syns så bra (hon skyms lite av den röda vagnen) men här har ni den lilla tjejen som inte kan somna förrän hon tagit in hela situationen:

En skicklig och säker fröken sövde henne vant och i sinom tid vaknade hon, glad och nöjd. Hon upptäckte ju nämligen att hon var kvar på det här utmärkta stället som dagis är. Mer lek, dans, sång, innan det bar hemåt.

Vårt dagis är förvisso jättebra. Men aldrig hade jag anat att det skulle vara så jättebra. Jag rapporterade till de stora barnen när vi hämtade dem att hon varit glad, och ätit och sovit. Vilken inskolningsdag.