hata sjukvårdsupplysningens personal. Lite hårt kanske?

Men varje gång jag ringer till sjukvårdsupplysningen gör de mig orolig och får mig att åka in till barnakuten. Varje gång jag ringer till barnakuten utreder de noggrannt och säger bra saker  – jag behöver inte ALLTID åka in och jag behöver nästan aldrig förvandlas till en våt orolig fläck… och de gånger det har varit så, ja, då har det funnits skäl.

Jag kan ju förstå principen – sjukvårdsupplysningen vill självklart inte ta för lätt på folks problem och hellre hänvisa in en en gång för mycket en en gång för lite – och barnakuten vill självklart inte uppta värdefull läkartid med småproblem. Men Ä N D Å….

den stora frågan är väl varför jag fortsätter att ringa sjukvårdsupplysningen….

Iallafall, så gjorde jag det idag. En mycket orolig sköterska erbjöd sig att ringa mig flera gånger under eftermiddagen för att kontrollera Hs kissnivåer (som varit så nära noll som man kan tänka sig hela dagen).

Till sist fick hon oss att åka in till Barnakuten – detta trots att jag pratat med Barnakuten och de sagt saker som gjorde att jag kände att jag kunde vara lugn och avvakta med gällande nivåer. Men sjukvårdsupplysningstanten fick mig att bli orolig igen så vi åkte in till åtta och åkte hem vid nio utan att ha träffat en läkare, annat än i korridoren. Hon tyckte att vi kunde åka hem, det märktes tydligt att H ej var slö (hon ville gå efter mig i korridoren och skrek ”NEJ! Mamma! Inte gå!” så gör tydligen inte slöa och uttorkade barn, vilket man tycker att sjukvårdsupplysningen kunde vara medvetna om då så att de inte skrämmer vettet ur en….

Usch, vilket klagoinlägg detta blev. I själva verket älskar jag (i allmänhet) svensk sjukvård och speciellt just alla mjöligheter som vi barnföräldrar har att få hjälp. Bara en sådan sak som att det finns en speciell kruppbarnsjourtelefon som är öppen dygnet runt.

Jag är också väldigt glad över att H inte är sjukare. Ingen annan i familjen har insjuknat ännu. Men tomorrow is another day.