På våra barns dagis gick F en gång. Sedan flyttade hon och hennes föräldrar till storstaden Uppsala och hon fick väl ett nytt dagis där. Inget konstigt alls, lite saknad förstås, men det här hände ju i våras och mycket har hänt sedan dess. Så mycket, faktiskt, att det inte är ett dugg konstigt att mina barn, som inte hade henne som bästakompis precis, även om de gillade henne lite så där ljumt som man gör, inte har nämnt henne sedan dess.

Det märkliga är att H nu har börjat se F överallt. I kön på affären, på snabbmatsrestauranger, på lekplatser, i förbipasserande bilar.

Först tyckte jag inte det var så märkligt, första gången H tyckte sig se F var på MAX i Uppsala och det är ju inte alls så konstigt, eftersom många småbarnsföräldrar inte gillar att laga mat varenda dag och de faktiskt bor i Uppsala numera (själv hade jag inga glasögon så jag kunde inte se annat än att hon var blond, flickan). Det där satte dock igång en flodvåg av "spottings" där F figurerar i samtliga. Jag har aldrig lyckats se om det är F (som är en extraordinärt vacker ung flicka) men det är nog inte det som är det viktiga. Det viktigaste verkar vara att H ser henne – överallt och hela tiden. I alla möjliga städer och sammanhang.

I H:s liv har F nu antagit närmast mytiska proportioner. "Undrar om jag kommer att se F idag" kan hon fundera, när vi skall åka in till Uppsala. Det är lite så där "6e sinnet"-varning över det hela. "I can se moved people"….