Det här inlägget började jag skriva på i fredags kväll men fick lov att sluta med eftersom E gärna ville bli buren och helst inte ville sova. Men jag hartänkt på den här spontana repliken hela helgen och glatt mig åt den uppväxande generationens självklara självkänsla. Det bådar liksom gott för framtiden.

Ikväll var det Emil i Lönneberga på tv, det gillar vi. När barna var mindre skrämdes de av Emils pappas vredesutbrott men nu verkar de ta dem med ro. Hm, undrar just om det kan ha något att göra med att deras mamma har en något labil relation till fruktflugor (se förra inlägget)?

I kvällens avsnitt sitter Emil och njuter av att ha sin snälla gris och vid ett tillfälle i filmen sitter han och räknar upp vilka han tycker om: Alfred förstås, och grisen, och Ida, och justja, nu glömde han mamma…Han slutar med en sammanfattning och A skrattar gott:

-Haha, han fick med Ida, Griseknoen, sin häst och sin mamma och han glömde sig själv! Tokigt!

För mig är det inte självklart att ta med mig själv på en lista över vilka jag gillar. För A (och för de andra barnen här hemma) är det det. Vad säger du, kära bloggläsare, skulle du inkludera dig själv?