När vi var på hemväg från scouterna igår ringde M från sin mobil: strömmen hade gått hemma. Han och A (fortfarande hemma sjuk) satt med tända ljus i köket och pratade med varandra istället för att se på tv. Vi ombads köpa några nya ficklampor (nej, inte batterier. Det har vi. Men våra ficklampor befinner sig i ett generationsskifte, de gamla dör av och vi har inte hunnit med att fixa så många nya som behövs). Normalt brukar barnen bli lite rädda, men inte den här gången. Det var alldeles för intressant. På vägen hem spanade vi försiktigt omkring oss. Alla hus vi åkte förbi hade ström. Inte förrän vi kom två kilometer hemifrån började vi notera frånvaron av lampsken från husen.

Däremot såg vi en spännande blinkande företeelse, som jag nog trodde kanske var ett lagningsfordon. Barnen visste inte vad de skulle tro, S sade att när strömmen går så måste JESUS komma ner och laga den. Det lät ju lite intressantare än en elbil från Vattenfall men H trodde att ljusfenomenet vi sett skulle ha varit lite mer fyrverkerilikt då.

När vi kom hem möttes vi av många ljus, en pappa med en lykta i handen och en förtjust lillebror i köket (E hade tack och lov lagt sig innan strömmen gick). M hade ringt till Vattenfalls servicetelefon som gav besked att strömmen skulle vara tillbaka vid tiotiden, dvs två timmar framåt. S drog sin Jesus-teori igen. Och! Precis då kom strömmen tillbaka.

Eftersom klockan inte var tio än kunde det ju inte vara Vattenfall som låg bakom återkomsten av el, så alltså kunde detta bara vara den logiska följden av att S:s teori om hur man fixar strömavbrott var den sanna.

På det hela taget en av de trevligaste strömavbrotten på länge.  Och en av de intressantaste samtalen om elektricitet och teologi.

Som tur är funkar ju mobilen ändå.
Här har H lånat E:s som funkar bara man är dum nog att köpa hem AAA-batterier.