Har varit uppe vid Ansgars grav idag. Ville göra fint inför Allhelgona. Det är alltid sorg i hjärtat när jag sätter mig i bilen för att åka till graven. Jag tar fram gravlyktan, handlar gravljus, lite annat i stil med ljung och så vidare. Och så en lång bilfärd, en resa uppåt, inåt, bortom.

Jag känner alltid sorgen när jag är där. Förstås. Men idag kände jag ilska också.

Igår var vi hemma hos ett par kompisar. De hade en glad pumpa stående utanför huset, med ett gravljus inuti. ”Fint,” sade mina barn. ”Ja, det är ett pumpaljus i,” svarade sonen och visade. ”Nej, det är ett gravljus,” sade mina barn.

Varför måste MINA barn vara de som vet vad ett gravljus är? Varför måste det vara just de som är berövade sin storebror, som aldrig får lära känna honom? Varför måste det vara M och jag som aldrig får se vår barnaskara samlad, aldrig får veta hur de funkar ihop? Aldrig får se vår äldsta son växa upp, se hur han blir, hur han är? Varför?

Som ett gravljus flammar min ilska, lever på olja som slukas av lågan och försvinner och slutar med ett uppgivet mörker. Jag blir arg ibland. Inte så ofta. För vad tjänar det till? Men idag, vid graven, flammade den till, den existentialistiska ilskan.

Och nu vet jag, nu börjar sorgemånaden, den som kommer att innehålla Ansgars födelsedag (den 22), dopdag (den 25), dödsdag (den 26). Den som också innehåller den stora glädjen, livets vinst, den fantastiska härliga starka dagen (den 19) – H:s födelsedag. Den dagen när livet visade att det vann.

Och sedan sorgens årsdagar. November är lång och kall.

Men den där dagen, den nittonde. Glöm inte den. Det är den dagen. Den gör att allt är värt det. Ingen sorg, ingen ilska, ingenting skall få förstöra den häpna glädjen som vi som mött döden känner över att livet kan triumfera. Bli starkt igen. LEVA. Samma känsla som ilskan, fast liksom tvärtom, är den fantastiska glädjen över de andra barnen, Ansgars småsyskon. Det är lika obegripligt, men mycket underbart: Varför fick vi bli sådana som fick fler barn? Varför blev vi utvalda till att bli välsignade FYRA gånger till, med så ljuvliga, fantastiska, mirakulösa barn? Varför var det just vi som fick gå vidare, fick möta den starka glädjen också och inte bara sorgen?

Tacksamhet. Existentialistisk tacksamhet. Lika verklig som existentialistisk ilska. Men oändligt mycket lättare att leva med.