Jag har ju inte så stora barn än att jag kan säga att jag känner till sanningshalten i ordspråket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem”. Men jag kan glatt konstatera att det är ganska små problem nu för de minsta av mina barn.

En stängd dörr är en bra dörr, säger E. 

E:s stora problem kommer sig av hennes militanta inställning i den stängda dörrens policy. Hon anser att dörrar skall stängas och folk som eventuellt står i dörröppningen har bara att flytta på sig. Det viktigaste är att stänga dörren. Den största möjliga problematik för henne utgörs nu av automatöppnade dörrar. Hon går ett steg mot dem för att stänga dem och då öppnas de. De börjar stängas och hon brister ivrigt fram för att hjälpa till med sina händer men då öppnas de förstås igen. Det är komplicerat och kräver distraktioner.

Det finns svårare gånger när distraktioner helt enkelt inte fungerar, som när vi hade varit på artonmånaderskontroll på bvc nyligen och jag tryckte på dörröppningsknappen när vi skulle gå ut. Det skulle jag förstås inte ha gjort. E stod och försökte stänga dörren ända tills den stängdes av sig själv. Då fick hon uppplevelsen att hennes tryck på dörren för att stänga den plötsligt hade ”tagit” och gick nöjt sin väg.

Precis då kom en sjuksköterska som tagit emot en last med olika bvc-relaterade paket som hon på en vagn körde in genom dörren. Hon tryckte förstås på automatöppningsknappen och då fick E och jag lov att vända tillbaka, och stänga dörren igen med den magiska styrka som plötsligt oväntat kommer när man står och trycker med artonmånadersenvetenhet på en dörr som väntar på att automatstängas…

 

A lilla problem är litterärt. Det har uppkommit av en ramsa de lärt sig på dagis, en ramsa som går så här:

Lilla hamstern bor i buren

men nu har den smitit ur den

springer snabbt på vårat golv

just när klockan slagit tolv

springer in i skafferiet

ser om det finns något i det

frukostflingor och spaghetti

och det har han faktiskt rätt i

men då kommer plötsligt katten

som är vaken mitt i natten

kisse tar ett väldigt språng

hamstern flyr på samma gång

med ett snabbt skutt i sin bur

åh, han hann, o, vilken tur

och så finns det gester till. Men A hjärna jobbar oupphörligt med problemet hur  hamstern kan gömma sig i buren när det faktiskt inte finns någon människa som stänger den och låser den efter den stackars vettskrämda hamsterns inhopp. Och om burens dörr fortsätter att vara öppen fattar ju alla att en smart katt kan ta sig in på något sätt.

Han har utvecklat en teori om att när hamstern skuttar in i buren så snavar han liksom på dörren och så stängs den av snavandet och går i lås av sig självt. Han försöker få in detta i ramsans metrik men det är för svårrimmat. Så varje gång vi drar ramsan, och det är många gånger om dagen, så måste vi förklara hur hamstern kunde undvika att katten följde efter in i buren.

En låst dörr är en ännu bättre dörr, säger A. 

 

Jag måste säga att den här typen av problem är väldigt harmoniskt att ha omkring sig. Det är inte så att jag njuter av mina barns hangups angående stängda och låsta dörrar men om man jämför med de problem som finns i världen så känns just de här väldigt hanterliga.