Det är tunga dagar nu, men det finns också så mycket att vara glad åt. Vänner, som hör av sig på facebook, på bloggen, i verkligheten. M, som jag delat alla åren med och som har samma minnen som jag. Ansgars syskon, de är så ljuvliga och gör livet så väldigt väldigt underbart.

Det här är ett inlägg om sorgens granne i mitt hjärta: tacksamheten.

Det finns inget som går upp mot vänner, mot de som känner en, som man kan vara sig själv med, som man hör ihop med. Ett frivilligt band, ett starkt. Ett som håller för de svåraste påfrestningar. Men det är klart att om det fanns något som gick upp mot vänner, så skulle det ju vara barnen. Fast de är ju liksom i en egen kategori. De är hela min värld, de är hela mitt år.

H är hösten. Mysandets och pysslandets tid, tedrickandets tid, de förtroliga samtalens tid. Hon gillar att ha på sig strumpor och koftor, hon gillar att sitta och prata länge, eller sitta och läsa för sig själv. Hon är född på hösten och det passar henne så bra med höst. Hon gillar skolstart, nyvässade pennor och oskrivna blad. Hon är den där underbara höstluften som är så god att andas. Hon är mognaden och charmen hos de bara grenarnas träd. Hon är också, för mig, höstens mäktiga färger, alla nyanser av rött och orange från citron via guld till vinrött.

S är vintern. Den vita tiden, den som är klar och frisk och kall. En tid som lämpar sig utmärkt för att sitta inne och spela schack eller göra komplicerade matematiska uträkningar. Han är ju född på vintern och det passar honom så bra med vinter. Man är ute så länge det är roligt, och det finns mycket att göra. Och sedan finns Inomhus, värmen, maten, datorn. Han passar in med vinterns oberäknelighet, med dess häftiga kast mellan barmark och snötäcke. Han ser tjusningen i mönstrena som frosten gör på fönstren och tycker att is är världens häftigaste material. ”Som vatten men HÅRT!”

E är våren. Växandets tid, spirandets tid, när allt går så fort att man bara inte hinner med. Hon är de där första gröna stråna som bryter upp ur mark som var tjälfrusen bara några dagar innan, hon är den våriga känslan i de plötsligt så långa ljusa dagarna. Hon är de ljuspastelliga nyanserna av hopp, av liv, av framtid. Hon är född på våren och den passar henne så bra. Hon är det där sköra ljuset som lovar kraft och värme till våra frusna vinterbleka själar. Hon är alla upptäckter av spirande växtlighet, av att naturen utvecklas och hittar sina vägar.

A är sommaren. De lättjefulla aktiviteterna, de lediga dagarnas ändlöshet, solen och badandets pojk. Han är shortsens främste riddare, alla snäcksamlingars okrönte kung, alla glassars beundrare. Han är den stora frodiga grönskan, midsommarnattens trolskhet och midnattssolens vän. Han är sommarprojekt med hammare och måttstock i ständig beredskap, äventyrslysten, picnicredo, och glad som en sommaräng. Han är semestertidens vila och sommarstadens puls. Han är född på sommaren och det passar honom så bra. Han har ryggsäcken packad och är alltid beredd på något skoj.

Många som har förlorat barn får inga fler barn. Vi fick det. VI FICK DET. Det är en evig fråga, lika evig som det ”VARFÖR?” som följde på Ansgars död: ”VARFÖR fick vi det?” Hur kunde vi vara så lyckligt lottade? VI FICK DEM. Och livet vann. Och livet vinner.