Så har det blivit dags, nästan. Kvällen innan morgonen när du plötsligt inte andades. För nio år sedan alltså.

Du verkade frisk med bra AGPAR när du föddes. Ingen anade någonting. Du var nu tre dagar gammal. Det där septumet i hjärtat skulle sluta sig. Och då spelade det plötsligt roll att en av dina hjärtmuskler var på tok för stor. Så då kunde hjärtat inte slå. Då kunde du inte andas. Och så småningom, efter läkarinsatser av många slag, strax efter midnatt när det hade hunnit bli den 26, när alla dina närmaste släktingar och våra närmaste vänner hunnit hälsa på dig, så dog du.

Och vi dog.

Vi var så starka, sade folk. Starka som överlevde. Men grejen är att man överlever inte, inte samma person som man var innan. Man blir någon annan, en sån som överlever. Men inte samma. Det är inte samma person som överlever. Det är andra egenskaper som flyttar in och tar över och bestämmer att man skall överleva.

För ärligt talat vill man inte direkt överleva. Man vill inte direkt dö heller. Det finns – ingenting. Bara gråhet. Förlorar man ett barn och har andra barn, ja, då finns nog överlevnadsbehovet där på ett annat sätt från början. Då måste man och då värnar man, det tror jag. Men för oss var det bara – vakuum.

Så det kanske är tur att de där andra egenskaperna flyttar in och bossar runt lite och befaller en att göra det som krävs för att överleva. Som Tom Hanks säger i filmen Sleepless in Seattle, efter att hans fru har dött:

Well, I’m gonna get out of bed every morning, and breath in and out all day long. And after a while, I won’t have to tell myself to get out of bed every morning, and breath in and out all day long. 

Och så blir det och så överlever man och dagarna går. Och så småningom en dag blir gräset grönt igen och vattnet blått och maten smakar något, och så kommer man på att det var bra att man överlevde. Och om man har tur så får man någon att slösa all den där föräldrakärleken på som plötsligt befann sig utan sin älskade. Om man har en sådan tur, då är man jordens lyckligaste och då finns det aldrig mera några skäl till att inte överleva. Då vill man leva och leva och leva.

Men nu var det Ansgar och den där morgonen.

Han var sjuk, när han levde. Det märktes inte förrän den där morgonen men han var sjuk. Han klarade sig inte här. Men jag tror att han är någonstans där allt är bra, där han mår bra, där han frodas. Där allt frodas, och vissa saker frodas kanske på grund av honom? Nu mår han bra. Nu har han inte ont i sitt hjärta. Nu passar hans hjärta perfekt. Hans hjärta, som bokstavligen var alltför stort för denna jord.

Någonstans i den kosmiska meningen med allt måste det finnas ett behov av ett hjärta som är alltför stort för denna jord. En uppgift för ett sådant hjärta. En kärlekens kallelse. Som dök upp där på morgonen den 25 november i en sal på Akademiska sjukhuset, och som gjorde vårt liv kallare men hela universums liv bättre. Det är det jag vill tro hände den morgonen:

One of these mornings you’re gonna rise up singing…

Ansgar, tre minuter gammal.