Det var så tyst i det där rummet på 95 F , avdelningen för svårt sjuka barn. Så tyst, så laddat. Så mörkt, så ljust. En sådan närhet. Till döden, till livet, till varandra.

Så här dags på kvällen hade alla kommit, alla som vi orkade ringa. Och det var en tung telefonlur att lyfta den dagen. Tung som bly nersänkt i tjära. Men vissa tyckte vi måste få träffa Ansgar innan han dog.

Personalen var fantastisk.

Våra vänner och släktingar höll oss uppe, då och senare.

Jag kommer ihåg att jag sade något rakt ut i rummet, nästan som att jag höll något slags tal, om att vi var så stolta över vår son. Jag ville att alla skulle få veta det. Stoltheten. Föräldrakärleken.

En kusin som frös och frös.

En snyftning som jag aldrig kommer att glömma från min pappa.

Mina bröders tysta styrka och stöd.

Min gravida svägerska. Vilket ställe att orka åka till när man är gravid.

Min andra svägerska, själva definitionen av mod.

Mina bästa vänner med sådana ansiktsuttryck som jag aldrig sett någon annan gång.

Min mamma, som höll vår son när han dött. Det första barnbarnet.

 

Ikväll blir det inget tal. Det får bli en haiku.

 

November, dying

somewhere, love lives forever

you will spread your wings. 

 

 En gipstavla med Ansgars fot- och handavtryck.
En av de många saker som den underbara personalen
fixade fram åt oss så att vi skulle ha minnen.