Vi äter middag.

H: Jag vill åka tåg snart.

Vi: OK, vardå?

H: Bara åka tåg.

Jag: Varför då då?

H: För att – det är liksom mysigt. Man har fika och pysselböcker och så får man titta ut. Och så fikar man.

Jag tycker inte att det är det minst mysigt att åka tåg. SJ, pschah! Men H gillar det verkligen. En gång förklarade hon för mig om hur tågresan gör henne fri från alla band. Det gör den kanske om man inte räknar det där bandet till SJ som man får av att ständigt ringa och klaga på grejer.

H: Men jag vill åka ett gammaldags tåg, ett sånt som vi åkte när våra kompisar var med.

-Som Lennakatten? frågar jag. Lennakatten är den smalspåriga järnvägen i Uppsala som man kan åka med på sommarhalvåret.

H: Nej, ännu äldre, för man hade intressantare fika. Jag vill åka med ett tåg som är så gammalt så alla hade kjolar och hattar och sånt där. Och att man hade fikat i stora korgar som skulle ha tyg i sig på insidan. Och så hade man kanske en häst att åka på. Ja, hästtåg. Det skall jag åka.

-Hästtåg?

H: Det är tåg som är så gamla så de fanns innan själva tågen fanns. SÅ gamla, fatta. Så gamla att de inte ens var uppfunna än. Såna tåg skall vi ha. Såna tåg som fanns innan man ens hade uppfunnit hästarna. Så gammalt skall det vara.

-Öh, OK. Men då kommer man kanske inte någonstans?

H: Det är ändå fikat som är det viktiga.

 På ett sånt där modernt tåg.