Quae mutatio rerum – ur den gamla fina studentsången O gamla klang och jubeltid. Själva sången handlar om att även studenter blir äldre och då kommer de med saknad att se tillbaka på de glada studentdagarna.

de drogo bort från vin och sång
till vardagslivets tråk och tvång
o, jerum, jerum, jerum
o, quae mutatio rerum

Och ”quae mutatio rerum” betyder ”o, vilken förändring av tillvaron” och jag tänkte att citatet passar bra idag när jag ser tillbaka på andra Luciadagar jag varit med om. Några små nedhopp bara vid några Luciadagar i mitt liv – vi börjar 1972, vid mitt livs första Luciatåg, och går framåt i femårsetapper, tänkte jag:

1972 var jag tre år. På kortet ser man mig och min bror. Jag ser nöjd ut, förmodligen för att jag fick vara i centrum och folk tvingades lyssna på mig när jag sjöng. Min bror ser snäll ut, vilket han är.

1977 bodde vi i USA och gick runt till grannarna med den svenska sedvänjan ”att lussa”. Jag var Lucia och min bror var en stalledräng. Grannarna häpnade svenskar. Som vikingarna förr for omkring i världen och härjade och tände eld, tände nutida svenskar helt enkelt levande ljus i håret på sina barn och uppmanade dem att gå och sjunga obegripligheter för grannarna. I vissa kulturer är det så en krigsförklaring går till – i vårt snälla suburbian America var det dock ”quaint”.

1982 var jag tretton och tillbaka i Sverige. Några klasskompisar vakade in Lucia hela natten  men själv sjöng jag dygdigt i kören och uppförde mig väl. Jodå. Så var det.

1988 var jag i USA igen, utbytesstudent. Lucia var en exotisk svensk grej som mina lärare undervisade de andra eleverna om med en viss skräckblandad förtjusning: ”Och i Sverige så ihågkommer man ett katolskt helgon som fick ögonen utpetade genom att tända eld på – eller nehej, i – sitt hår och tåga genom den mörka natten och dricka kryddat vin.”

1992 så var jag ju student och vaken hela nätterna iallafall. . Med andra ord var Lucia ingen speciell dag. Man såg små lusseklädda barn på stan och häpnade över att det fanns folk som fortsatte med de gamla traditionerna fast man själv hade blivit så vuxen och visste så mycket mer.

1997 firade jag Lucia på jobbet för första gången. Då var det fokus på de små barnen igen men de var förstås främmande små varelser som jag iakttog med viss respekt. Tänk vad kladdiga de kunde vara. Och liksom så många – så korta – så stora ögon de hade att stirra på en med. Och de sade så djupa saker: ”En lussekatt lussar inte. Den är inte ens en katt. Men den är gul.”

2002 var ett förfärligt Luciaår. Vi satt på vår sons begravning. Vi ville ha en ljushögtid, vi ville ha en barnens högtid. Vi ville att han skulle finnas med där på något sätt, i ljuset och i barnrösterna som ljöd på förskolor och skolor över hela landet denna dag. Vi bar hans lilla kista ut till graven. Våra fäder sänkte ner kistan i graven. Det var mörkt. Men vi stod där skyddade av våra vänners omsorger, av all kärlek som omgav oss när våra närmaste hade rest långt och lämnat sina egna luciafiranden för att ge oss lite ljus i vårt helvetesmörker. Från den dagen blev Lucia verkligen en dag av ljus i mörkret. ’

Blommorna från begravningen, utlagda på Ansgars nyligen igenlagda grav. 

2007 var H 4, S 2-på-gränsen-till-3 och A 1. Vi blev sjuka och kunde inte vara med på dagis lussande men vi körde hårt med Lucia hemma. När M kom hem från jobbet möttes han av två Lucior in med tända batteriljus  och en oförstående tomteklädd A, som tågade, och sjöng den vackra stämningsfulla julsången ”Hemma på vår gård, där står en gammal Ford, utan hjul och utan däck, och motorn den är väck.”

2011 Idag var det ett rejält Luciafirande på A:s och E:s dagis. Pepparkaksgubbar galore, så många Lucior som man någonsin kan uppbringa, ett tomtegäng och en modig stjärngosse. Det var Lusse Lelle och Mössens jul och dagistexten till Sankta Lucia. Det var lussekatter och pepparkakor, bakade av våra egna barn på dagis, och mammor och pappor vars rördhetstårar blandas med skrattårar. Det var precis så underbart som ett Luciafirande skall vara.

Jag tror att det här kortet är så dåligt taget att ni kan få själva stämningen
utan att några andra barn behöver känna sig utpekade på bilden,
för det är rätt svårt att se även för mig som känner dem. 
Ja, det är min tumme till höger.
A är pepparkaksgubbe nummer tre, med gröna stövlar.