När jag kommer in i rummet sitter hon uppkrupen i sin fars famn och ser mest trött ut. Hon blir glad när hon ser mig, kramar om mig. Vad har de gjort? De har gjort ett ultraljud och konstaterat att det är som vi tror, den lilla pluppen som sitter bakpå örhängen sitter kvar – inuti örat.

Hon vill inte att jag skall stanna. Jag kan inte klandra henne – gårdagskvällen handlade väldigt mycket om att jag höll henne i min famn medan en doktor och en sköterska gjorde saker med henne som gjorde ont. De drog ut örhänget ur det infekterade örat – framåt, så att "baksidespluppen" åkte in i ett varigt och svullet öra. Inuti örat alltså. För att få ut det tog de en skalpell och lade ett snitt, och fiskade sedan omkring med en peang inne i örat. Utan resultat.

Hon skriker och slår mig men när vi får sitta och kramas ett tag får jag vara hennes kompis och stanna kvar. Om jag lovar att inte hålla henne i famnen när doktorn kommer.

Doktorn kommer och berättar att de vill ta ut det i lokalbedövning. Först skall hon få en medicin som gör att hon blir trött och sedan skall de bedöva örat med en spruta. Det är många vändor fram och tillbaka för att hon skall gå med på detta. Hon blir lovad glass och bokmärken och är mycket modig, ända tills något kommer nära örat. Det spelar ingen roll att det inte gör ont, paniken kommer av rädsla för ihågkommen smärta.

Till sist kommer överläkaren och ger beskedet att den skall tas ut i narkos istället. På måndag.

Det dåliga samvetet ger sig inte av. varför lät jag henne ta hål i öronen? Hon är bara fem och ett halvt. Hål i öronen är egentligen ett mycket konstigt skönhetstrick. Varför göra hål i en frisk kropp? För att inte tala om feministpolitiskt inkorrekt – varför skall kvinnlig skönhet vara förknippad med saker som gör ont? Varför lät jag henne göra det? VARFÖR?