När vi skall åka till skolan på morgonen upptäcker jag att S inte är klädd (eller ja, han är klädd men i en av E:s klänningar (som mössa), en av M:s skor (som handske) och sin gamla Pippidräkt från när han var storlek 100) och inte har gjort iordning sin ryggsäck eller borstat tänderna eller något alls av det som alla barnen brukar vara ganska klara med vid åtta.
-Åh S! säger jag, nu blev jag besviken. Du som brukar vara så duktig. Och nu verkar det som att du struntar i allt!
S tittar på mig, på sina tokroliga kläder, på sina färdiga syskon. Jag tittar på chokladmustaschen han inte tvättat av sig efter frukosten. Det är möjligt att han upptäcker något aningen kritiskt i min blick.
”Men mamma,” säger han vädjande, ”vi får inte glömma bort det verkligt viktiga här. Jag kanske är lite sen idag på morgonen. Men igår räknade jag ut att 9×9 är 81. Det är DET som är det viktiga.”
Hm. Ett gott skratt förlänger tiden man har på sig med morgonrutinerna med fem hela magiska minuter, tid nog att tvätta, klä och utrusta en sexåring.