Jag hör A berätta nöjt för S att han har lärt E en massa saker.

-Jag har lärt henne säga mitt namn, säga ”nappis”, säga hejdå, jag har lärt henne att dansa och hoppa och stå som en hund.

-Men –  vadå, jag fattar inte – när lärde du henne allt det där?

-Imorse!

-Men hon kunde ju alla de grejerna igår!

Tystnad. Så kommer A:s triumferande svar.

-Ja! Det är klart. Det går mycket fortare om man lär henne grejer som hon redan kan.

Den lättlärda. 

”Jag skall lära henne allt hon kan.”
”Nåja, det lär ju gå VÄLDIGT fort.”