X är så mycket mer än en bokstav. När man väl börjar fundera på saken, och det gör man, om man skall blogga sig igenom alfabetet innan jul, så inser man hur MYCKET x det finns runt omkring oss. Denna dag bjuder på vår familj och våra x.

För M i hans egenskap av sjuksköterska och man är x något man gör när man bockar av saker på en lista. Man kryssar över vad man är klar med, vilka som har fått medicin, till exempel. Eller hur långt man hunnit med storrensningen i förråd. Ett x är ett kryss som betyder att man är klar med något, att det är färdigt, över, att man kan gå vidare. X är en bro från då till sedan.

För A är X självklart. Det är där skatten är nedgrävd, det är dit man vill, där man skall leta, det är DÄR det kan finnas: Guldet, godiset eller helt enkelt – SPÄNNINGEN. Alla dessa ord börjar, för A, med X. Xet på kartan. Xet som visar vägen.

För H är X så trevligt. Det är puss. Ritar man tre x så ritar man ”många pussar”. Jag får många teckningar av henne där det står xxx. Det är pussar. X är helt enkelt, har hon förklarat för mig, två munnar som möts i en puss.

E har förmodligen familjens mest avslappnade attityd till x. Hon sover som ett x. Armarna rakt upp och benen utsträckta åt var sitt håll. Sovankan hårt hållen i ena handen. För E hör X ihop med Zzzzz. Vilket ju också är fallet i verkligheten, så vi kan konstatera att hon kommer att lära sig alfabetet som en barnlek, som ett rinnande vatten.

S har en rent vetenskaplig syn på X. Han har lärt sig att multiplikation ibland uttrycks med x, som i 9×5, men det finns mer att hämta här. Man kan säga att S liv helt enkelt nästan alltid handlar om att hitta faktor x. Alltid finns det något som man kan lära sig så att ekvationen går ut. Inte bokstavligt, alltså, utan bara när man kontemplerar livet. Plötsligt faller en kunskap in i S hjärna och då förstår han – Aha! Då har han hittat x.

För mig sitter X som en tagg i hjärtat. För när jag ser ett x, så ser jag ett kors, och det är korset på Ansgars gravsten. Från ett plus på en clearbluesticka, till en gravsten med ett annat, sorgligare +, var han fokus för alla mina tankar och drömmar. Mitt plus. Han är fortfarande ett plus. Det barnet som jag har plus de andra. Han som går utanför, som ger oss något mer, en annan dimension. Ett sorgligt plus, ett snedvridet plus (som ett x). Men ett plus. För – det är mycket viktigt – han är INTE ett minus. Livet är mer minus nu. Men Ansgar är plus.

Och x. Och för att förklara det, så lånar jag hela familjens x-tolkningar.

Han är krysset på listan, som aldrig kan bli ifyllt. Som man inte kan bli klar med, som inte släpper, som man inte vill släppa.

Han är också skatten, guldet, borta och fjärran men föremål för drömmar och önskningar.

X är pussarna som vi inte fick, som vi bara kan ana att vi skulle ha fått av kladdig barnamun.

Han är också vilan, sömnen.

Och så är han också S:s x:  det okända, faktorn som man inte riktigt vet, som man inte kan känna till.