Sista simningen idag, för H, den här terminen. Syskon och föräldrar var välkomna att närvara. När vi kom, höll gruppen innan på att avsluta, och våra barn viskade till varandra: "Kolla, de får glass! Vi kanske kan få glass?!"

Lektion. H simmade – 25 m – i stora bassängen, utan hjälp, själv i vattnet, helt fantastiskt.

Sedan fri lek i alla bassängerna och sedan var det dags. Alla barnen ombads sätta sig vid några bord och så uppenbarade sig de tre fröknarna. Alla bar, som alla uppmärksamma barn kunde se, på en låda, en brun låda, direkt från frysen, med en bild på en glasspinne på. Alla barn slickade sig diskret om läpparna och ställde in sig på glass.

Så visslade fröken Johanna i sin visselpipa.
-Eftersom ni har varit så duktiga idag, och hela terminen, så vill vi ge er något på avslutningen. Vi har bestämt oss för att bjuda er på – gurka.

Nervösa fniss och oroliga blickar runt bordet. Kunde det vara så? Förra gruppen fick ju glass, men vem vet, den kanske var slut? Nu kanske det var gurka i kartongerna?

Så öppnade fröken Sofie sin låda och visade och så var ordningen i världen återställd. Det där med gurkan var ju bara ett skämt! Ett roligt skämt, nu när man var på den säkra sidan – ännu roligare blev det när man faktiskt hade sin egen glass i handen.
-Kolla, mamma, jag äter gurka! sade många barn runt bordet.

I bilen på vägen hem kunde de inte sluta skratta. "Mamma, hon sade gurka, men vi fick glass! Vilken tokig fröken, hon skojade med oss."