Det var en gång tre små barn som alla älskade att äta mackor. De älskade verkligen bröd. Gärna med smör, leverpastej, cheddarost – men framför allt bara att äta bröd.

Deras ömma curlingmoder gjorde gärna mackor åt sina barn och tillbringade de allra flesta morgnar stående böjd med brödkniven över en hembakad limpa för att få till de mest ultimata smaksensationer för sin lilla gourmettrupp.

Nu är det så, att för att en macka skall räknas som riktigt riktigt god, så måste den vara stor. En liten macka göre sig icke besvär. Den ömma curlingmodern tittade bekymrat på de ratade kantbitarna på alla limpor, som ofelbart hamnade i hundens skål och bestämde sig för att använda sin intelligens.

Nästa morgon, när hon stod med brödkniven i högsta hugg och frågade sina små hungriga barn om de ville ha bröd, lade hon till en fråga som hon själv tyckte var riktigt riktigt smart. "Vill du ha en stor macka eller en gullig macka?"

Barnen stannade upp. Kan det verkligen finnas något bättre än en stor macka? Kanske en gullig macka är bättre. Det låter ju liksom – gulligt. Alla barnen ville ha en gullig macka. De blev ännu mer åtråvärda på det sättet att varje limpa bara har två ändar och därför blir det bara två riktigt supersöta urgulliga småmackor på var limpa.

Snart ratade barnen föraktfullt alla stora mackor som kom från mitten av limpan. De ville bara ha gulliga mackor, ju gulligare och ju närmare kanterna de var skurna, desto bättre.

Den ömma curlingmodern stod där, böjd med sin brödkniv, och funderade på om det inte var bättre förr, då det iallafall bara var små små yttepytte-ytterbitar som hamnade i hundens skål, istället för de tjugo mittersta centimetrarna av en limpa. Hon använde sig av kvällen, när barnen somnat, till att tänka igenom situationen.

Nästa morgon ställdes de hungriga barnen inför frågan: "Vill du ha en gullig macka eller en cool macka?" En cool macka lät intressant, tänkte de tre hungriga barnen. En cool macka, vad kan det vara? Mamman log hemlighetsfullt och sade att det fick de se om de ville ha en cool macka, det var inget man avslöjade bara sådär, "bara sådana som äter coolla mackor vet vad coolla mackor är" försäkrade hon sina barn.

Alla barnen ville  ha coolla mackor den morgonen. Och nu skall jag, berättaren i sagan, avslöja en hemlighet för dig, läsaren av sagan: en cool macka är en macka som är skuren från mitten av limpan. Ju närmare limpans mitt, desto coollare.

Men nu, tänker du uppmärksamma läsare, slog väl bara pendeln tillbaka åt andra hållet? Nu ville de väl bara ha mitten av mackan igen? Men den ömma curlingmodern uppfattade sig själv som den triumferande parten den här gången och mycket riktigt, i barnens värld var "gullig" och "cool" likvärdiga begrepp. Så varje dag kände barnen efter var de befann sig på skalan mellan "gullig" och "cool" och belönades med en macka skuren från rätt sida av mackan.

Mackmässigt sett var detta en succé. Hela limpor gick åt, särskilt med tanke på den glidande skala som uppstått och som gjorde att den ömma curlingmodern kunde sälja på barnen bröd från så gott som vilken del av limpan som helst – "Nejdå, du ser så cool ut idag, så jag tror att du skall ha en macka som är en blandning av gullig och cool". Eller "En cool macka? Men du som är min gulliga lilla pojke, jag tror du skall få en macka som är BÅDE gullig och cool". Och så vidare.

Pedagogiskt sett var emellertid den ömma curlingmodern helt slut. Hon hade nu två andra problem. För det första, så hade hon tre barn som ansåg att det viktigaste var att vara gullig eller cool – samt att dessa båda begrepp nu var motsatspar. För det andra hade hon fullständigt förvirrat sin tillvaro genom att barnen krävde att varje matbit tillskrevs mänskliga egenskaper: "Den här köttbullen ser inte riktigt gullig ut tycker jag. Jag vill inte äta den." "Nej, jag vill ha coollare potatismos."

Då gick den ömma curlingmodern och skrev lite i sin blogg istället. Så kändes det lite bättre.