Här har vi en sjuåring! Vi har ju inte haft en i huset på fem veckor så det var verkligen på tiden.

Han firade dagen genom att bara få tre riktiga vredesutbrott. Det är svårt att tro att jag skrev det här för bara ett år sedan när han fyllde sex:

Han var extrasnäll (och eftersom hans normala snällhetsnivå är mycket, mycket, mycket snäll så är extrasnäll verkligen supertotalultrabautafestival-snäll) mot syskon och föräldrar och visade på alla sätt att han är en stor och duktig storebror och lillebror och son.

Nu är det ju mer blixtar och dunder som gäller i humöret. Men som sagt, ovanligt glad idag. Vi fick till och med två tummar upp imorse.

När S föddes hängde julstjärnan i fönstret på vårt rum på BB, ja, på alla rum på BB. Stjärnan som skulle vägleda alla besökare: Här är det, kom hit med guld, rökelse och myrra och hälsa vår son välkommen till världen. Vilket underverk det var, vilket underverk han var. Tsunamikatastrof var det och vi satt många mammor i tv-rummet och tittade och häpnade över hur grymt det kan vara i naturen. Samtidigt satt vi med beskyddarinstinkt så stark att den satt utanpå kläderna och inuti själen, och höll våra små så hårt tryckta mot oss, höll dem för att skydda dem mot allt ont. Tsunamikatastrofen visade hur värnlösa vi är, vi människor. De nyfödda barnen visade oss hur värnande vi är. Det var en märklig kontrast, en overklighet.

Idag springer han och skriker av förtjusning över en radiostyrd bil och jag ägnar en tanke åt alla de barn som inte kom hem från semesterresan 2004, alla familjer som splittrades, allt hemskt som hände. Igen vill jag trycka honom hårt mot mig, skydda honom mot allt ont.

Experimentlåda med morfar.