Idag har jag, för sista gången, lämnat H på dagis. I höst börjar sexårsverksamheten på Skolstaskolan. Hon själv anser att det är hennes sista dag som "dagisflicka" – från och med imorgon är hon "skolflicka". Jag försökte införa begreppet "sommarlovsflicka" men hon är alldeles för ivrig att vara vuxen för att acceptera det…

Schoolbag in hand
she leaves home in the early morning
waving good-bye with an absent-minded smile

Så stor hon börjar bli! Hon har redan gåvor och förmågor som jag strävar efter förgäves. Man kan se i hennes ansikte att bebisen H är borta och flickan H är i antågande. Man kan se det – och man kan höra det. På resonemanget. På hur hennes minne plötsligt visar sig ha fångat upp och analyserat saker med en alldeles egen, ganska vuxen, H:sk tolkning. Hur och när blev hon så klok?

The feeling that I’m losing her forever
and without really entering her world
I’m glad whenever I can share her laughter
that funny little girl

Så stor hon börjar bli! Och när hon nu blir skolbarn kommer hon att ha egna obligatoriska saker – vi blir mer beroende av hennes schema också och inte bara mitt när det gäller att ta oss en rolig dag, eller att "vara tjejer tillsammans" som H säger.

What happened to our wonderful adventures
the places I had planned for us to go
Well, some of them we did, but most we didn’t
and why, I just don’t know

Vilket litet levnadsgeni hon är. I ett uttryck kan hon fånga stora saker som sommaren, livet, meningen. I sin hand håller hon både små maskar som hon grävt upp ur jorden och stora blommor (med storflickeaktigt långt skaft numera) som hon gärna delar med sin mor. Och för varje sekund som går blir hon alltmer sin egen, alltmer unik, alltmer svårfångad…

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
the feeling in it
slipping through my fingers all the time
Do I really see what’s in her mind
each time I think I’m close to knowing
she keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Hur kan det vara så att någon som man bor med, någon som man träffar varje dag, kan bli stor – en skolflicka – utan att man märker det? Hur gör man när man skall fånga rinnande vatten med blotta handen? Man kan omöjligt hålla kvar det, det är för levande, för starkt, för kraftfyllt. Och varför skulle man vilja det? Men ändå…

Sometimes I wish that I could freeze the picture
and save it from the funny tricks of time.

Slipping through my fingers

___
Tack för "duetten" ABBA.