Ibland funderar jag lite på hur barnen präglas av att Ansgar funnits i våra liv. De har ju aldrig träffat honom, men det är uppenbart att han är viktig för dem. Vid varje uppräkning av alla familjemedlemmar är han med (och även vår hund och vår saligen avlidna katt), de pratar ibland om hur han har det och räknar också upp honom när folk frågar hur många syskon de har. I barnens tankar kommer Ansgar till dem om natten, ger dem drömmar eller pratar med dem. Och vilka är vi vuxna att säga emot?

När H var liten kunde vi varje kväll höra i babyvakten hur hon låg och pratade sig till sömns. Det var mest det som hänt under dagen som avhandlades, vem hon hade lekt med och vad en vuxen hade sagt. Ibland avbröt hon sig dock och sade förvånat ”Hej!! Är du här? Kom och sätt dig här och prata med mig!” och medan det kunde kännas lite spooky, kunde det vara lite roligt för oss vuxna att leka med tanken att det var Ansgar som gjorde ett besök till henne, på sängkanten i stunden mellan vakenhet och sömn.

Imorse kom det ett pyttelitet lakansförsett spöke in i mitt sovrum. Det var S men det erkände han inte. Med sin övernaturligaste röst sade han ”Hej! Jag är spöket Ansgar! Jag kommer för att säga ett meddelande…”

I ärlighetens namn skall jag erkänna en sak: jag var väldigt, väldigt säker på att meddelandet skulle vara att det var dags att gå upp och äta frukost, eller att jag borde gå upp och leka bilkrasch med mina söner, eller något annat i samma stil – ungefär det S brukar komma upp och säga varje morgon med andra ord, men nu bara förstärkt av spökpersonan.

Så döm om min förvåning när meddelandet var….

”Jag är ett litet spöke från himlen. Och jag skall nu säga mitt meddelande. Meddelandet är: Jag är Ansgar och jag vill vara med er. Jag älskar er för jag är er stora storebror! Ho, ho (spökljud), jag skall åka upp till himlen igen nu och mata katten. Hejdå.”

Sedan smög han försiktigt tillbaka till sitt sovrum och låtsassov. Efter ett par minuter av detta kunde han dock inte hålla si utan kom upp och frågade om jag hade ”märkt något särskilt” alldeles nyss. Jag sade att jag hade haft ett kort besök av ett väldigt gulligt spöke med ett Snobbenlakan över huvudet och att jag tyckte att det verkade vara ett väldigt snällt spöke.

Han nickade gillande. Sedan tittade han forskande på mig och log tveksamt.
-Mamma, sade han stillsamt och liksom lite vuxet, som bara en fyraåring kan – du vet att det inte finns spöken va?
-Jag vet, sade jag, men kunde inte låta bli att tillägga ”men ibland kan vi ju låtsas lite,eller hur?”
-Japp, sade han belåtet och lutade sig mot mig i en kram, det var det jag tänkte.