Så, efter drygt en vecka på Fritis, började SKOLAN idag. 

Långsamt, långsamt, med så mycket varsamhet jag kunde förmedla, kramar jag hejdå. H, som sett fram emot denna dag och som längtat med hela sin kropp efter att bli skolbarn, har bytt attityd. Tårarna sprutar ur hennes ögon.
-Mamma, gå inte!
-Mammor och pappor får inte stanna kvar idag, gumman. Jag har frågat fröknarna (MÅNGA GÅNGER – men det säger jag inte. Är det lättare för henne att tro att separationsångesten bara kommer från hennes sida? Kanske.) Men vi frågar en fröken vad som händer här idag.

Fröken är lugnande angående dagens aktiviteter, det kommer inte att vara så annorlunda än en vanlig fritisdag. "Bara roligare," försäkrar hon. H gråter.

Hon håller sig fast i kjolen på min klänning och jag måste iväg. En dagislämning, en treårskontroll, ytterligare en dagislämning och en arbetsdag väntar. Inte för att jag vill iväg på dessa längre, jag vill också bara sätta ihop mig med min dotter och gråta ut – så stor och så liten, så svag men så stark. Hennes grepp hårdnar om mina kläder och om mitt hjärta.
-Mamma, jag vill inte längre. Jag vill börja på dagis igen.
-Älskade lilla vän – det här är inte en ledsam dag, det här blir säkert en jättebra dag. Titta, där är T och S och F och…

Jag pekar på kompisarna, men hon bara gråter. Klockan tickar och det närmar sig den stora samlingen. Alla andra barn sitter där på stora utetrappan och väntar på att bli uppropade. H släpper mig inte. Jag vill inte släppa henne heller. Massor med mammor fotograferar och vinkar och ler – undrar om deras hjärtan känns som mitt?

Then, when she’s gone there’s that old melancholy feeling
and a sense of guilt I can’t deny
The feeling that I’m loosing her forever
and without really entering her world….