Hör inifrån A:s och E:s rum:

E: Aaaaa! Aaaaaaa! (skriker A:s namn alltså, inte bara vokalen rakt ut)

A: Mhmmmmnfffff (sover uppenbarligen)

E: A! A! Bollen! (ljudet av en mjuk tygboll som studsar på en sovande femåring)

A: Emmmm….

E: A! Brum-brum! Brum-brum! (ljudet av en leksaksbil som körs på en sovande femåring)

A: Mm….

E: A!!! Mamma! (jag är ändå redan där för att stoppa tillbaka henne i sängen och förklara att storebröder behöver sova (jaja, OCH ta ett kort – man kan ju lugnt säga att det här aldrig har hänt förut, när någon av dem väcker den andra är det alltid tvärtom))

jag: Nu skall vi sova, E, nu är det natt. A skall också sova.

E: Mamma. (vädjande tonfall)

jag: Nattinatti lilla tjejen. (släcker lampan, går ut)

Tystnad i fem sekunder.

E: (skriker tyst, liksom) A! A! (tystnad)

E: (börjar sjunga Lilla snigel akta dig) A!!! (skriker nu ganska högt, men möts av tystnad)

(det omisskännliga ljudet av en ett-och-ett-halvt-åring som kravlar ut ur sin spjälsäng)

E: Aa-a-a-a (sjunger liksom fram A namn, men när han inte vaknar höjer hon rösten till något som liknar skrik) AAAAA!

(jag kommer in igen, sätter in E i spjälsängen, sätter på hennes sovpåsen som hon brukar sova (som hindrar henne från att klättra ur spjälsängen eftersom vi sätter dragkedjan på ryggen) som har varit i tvätten och som jag nu desperat STRUKIT torr under de ca 20 minuter som detta pågått)

E tittar uppgivet på mig. Som att hon vill kunna prata för att förklara. Jag säger godnatt igen. E sitter i spjälsängen när jag går. Jag hör henne fundera för sig själv:

”Akta dig, akta dig, akta dig, akta dig – Aaaa, A nanna, Aaaaaa! Iiiiih! (förtjust skrik när hon kommer på hur hon skall formulera sig) Mamma! MAMMA!” (jag kommer in och hejdar mig i mitt vyssjande när jag ser på henne att hon faktiskt har något på hjärtat). E säger med förklarande stämma:

-A. A vov-vov. A vov-vov DÄ! DÄ! (hon pekar ivrigt under hans säng där hans sovhund ”Lilla hundis” har trillat ner. Jag fattar)

-Menar du att A skall ha sin hund? Att han skall ha den så att han kan sova? (Ja, det är ju uppenbart att han kan sova utan den men jag blir lite rörd av hennes omtanke, när hon instämmande säger:)

-Dä! Dä! och pekar på ”Lilla hundis”. Jag tar upp honom och lägger honom hos A som omedelbart lägger armen runt honom och drar honom till sig, fortfarande – märkligt nog – sovande. E ler nöjt och klappar händerna.

-A vov-vov nanna, förklarar hon för mig.  Sedan lägger hon sig, tar två nappar i en hand, sovanka och en napp i en hand och blundar nöjt.

***

Och själv sitter jag här vid datorn och undrar hur man skall tolka hennes senaste uttalande. Menade hon att poängen var att A skulle få sin hund eller att hunden skulle få sin A? Och över varför jag undrar över det.