Ni vet Kalle, som ligger där i sitt klätterträd och funderar över livet och världen. Så sitter även jag vid min laptops imaginära klätterträd och funderar lite medan jag väntar på annat.

S är sjuk idag. När vi hoppar in i bilen för att köra till dagis småsjunger A, efter Kalles klätterträd, som har börjat gå på morgon-Bolibompa: ”S finns bara i fantasin, fast han är fin”. En kall kår rusar över hela min kropp. Tänk om S inte fanns – om han bara var fantasi, minnen, önskningar.

Som Ansgar.

Ibland nockar tanken en, som en hammare som med full kraft träffar precis bredvid ett litet räddhågset spikhuvud så att det böjer sig av ren och skär skräck.

Vem vet, vem kan garantera, vem kan säga ”Ni i den här familjen har lidit nog. Ni kommer inte att förlora någon mer.”

Skräck. Skräck. Skräck.

Ibland isar den igenom mig.

Vår sköra vardag känns sällan skör. Den rullar på. Den har sina småtryggheter som lockar och lurar oss – och tur är kanske det. För man kan inte göra varje bilfärd till skolan med premissen ”där möter vi en bil, tänk om den föraren blir galen och kör på oss, nej, det gick bra, men där kommer en till, tänk om den föraren blir galen då…” och så vidare. Man kan inte släppa ut barnen på promenad och allvarligt gå och oroa sig för kidnappare bakom varje knut. Man kan inte ta för givet att alla man möter kommer att lura en och bedra en. Man kan inte leva ett vettigt liv och samtidigt oroa sig. Så man måste välja, välja att inte oroa sig. det är en bra sak.

Men ibland rusar iskylan in i trygghetstrevnaden.

Finns i verkligeheten, tack och lov,
”men han är fin”.