Alla hushållets manliga medlemmar bestämmer sig plötsligt för en kvällspromenad till brevlådan i mörkret. Kvar blir vi trivsamma tjejer. H avslöjar en mycket viktig tjejgrej: E och hon väljer kläder ihop på morgonen. Alltså inte E:s kläder, de väljer oftast jag, men H:s. När H skall klä sig på morgnarna har hon alltid med sig E i sitt rum och då får E den viktiga uppgiften att gå fram till tröjlådan i garderoben och dra fram en tröja. Sedan komponerar H sitt outfit för dagen runt denna tröja – ”låter man E välja mer kan det ju bli helt konstiga färger” anförtror hon mig.

Det slår mig hur stor hon är. Bestämmer kläder efter färg och låter E vara med och välja. Jag tittar på dem, där de sitter och vid bordet och njuter av någon pekbok som E kommit dragande med och klättrat upp i H:s knä. En kort sekund känner jag mig avundsjuk och det slår mig: Jag har ingen syster. Jag har inte den här gemenskapen som de har just nu. Jag har två stycken alldeles utmärkta bröder och jag är säker på att jag med fullt förtroende kunde låta båda två välja tröja åt mig på morgnarna. De är dessutom de bästa syskon man kan tänka sig, på alla sätt. Det är inte det.

Det är bara – något, något över hur deras huvuden sitter böjda över samma bok, någon slags gemenskap. Någonting. En ömsesidighet. Jag känner plötsligt lyckokänslan över mina fina döttrar spricka ut, forsa fram.

Tänk att jag får vara med dem! Dela sådana här tjejstunder med dem. Det är otroligt, fantastiskt, en gåva.

Sedan sjunger vi Lilla snigel akta dig femhundrafyrtiotre gånger.