Träffade vår psykolog idag. Hon är mvc/bvc-psykolog och hon har tilldelats oss för att hjälpa oss att hantera sorgen efter Ansgar, och extra mycket hantering blir det ju under graviditeter som följer, för då blir det ju, utöver den vanliga sorgen, även en extrem oro som man har att leva med.Lite av det var det som vi pratade om – just det här, att sedan Ansgar dog – och det är 41 månader sedan – så har jag varit gravid i 24 månader. Det är mer än hälften av tiden. Man kan se det på lite olika sätt, ibland tänker jag att det har skjutit upp all riktig sorgehantering…men idag kom psykologen med tanken att det här innebär att sorgen och minnena är ständigt aktuella för mig på ett sätt som de inte blir när man inte tvingas hantera liknande miljöer och situationer som de när ens barn gick bort – Ansgar dog ju på BB bara fyra dagar gammal…. (jag säger alltså inte att jag sörjer mer än föräldrar som har förlorat ett barn och sedan inte fått fler barn – absolut inget sådant. Jag är bara ute efter att sorgen ser annorlunda ut när man är gravid och ännu mer annorlunda när man är ”ständigt” gravid)…så jag menar att all kontakt med mödravård och förlossning och bb är stora djupa påminnelser för mig om de sår jag bär på. Och sådana kontakter blir ju rätt så många när man är gravid…

Jag funderade på det hon sagt och svarade att jag nog är en sådan person som föredrar att ha min sorg ständigt aktuell och ”rå”, så att man skall hinna igenom den ordentligt ordentligt och att det inte skall ligga saker kvar som man inte får ta på för att det smärtar för mycket, och som till sist spricker som en varböld (väldigt dålig liknelse, jag vet).

Hon sade att hon uppfattade att kvinnor generellt sett väljer att leva närmare sina känslor än vad män gör. En generalisering förstås, och en där det finns många undantag. Men en tanke som skulle kunna förklara en del ”typiskt kvinnliga” vanor, typ att man ”repeterar” förhållandegräl och annat, i sitt eget huvud och liksom lever sig igenom dem ordentligt innan man utför dem – och sedan igen efter att de ägt rum i verkligheten.

Min tanke är att jag nog alltid har tyckt att sådana saker är ett lite småfjolligt kvinnligt fenomen som är obegripligt, oförklarligt och irrationellt.

Men tänk om det i själva verket är smart? Att det är nyttigt att leva nära sina känslor, att till exempel ”leka” känslor innan man haft dem i verkligheten, för att se hur man blir påverkad, till exempel. Kanske är det modigt, för man vågar förbereda sig för att möta sina känslor, kanske är det starkt att våga veta att man blir påverkad av vad man känner och att därför testa sig och sina reaktioner och sina känslor ”i huvudet” genom att fundera, analysera, repetera, känslosammanstötningar.

ja, intressant att filosofera om är det faktiskt. Och lite upprättande för ett självförtroende som vill be om ursäkt för alla känsloutgjutelser.

Och förmodligen rätt dåligt uttryckt. Ursäkta i sådana fall. Det är svårt att beskriva filosoferande när man är mitt uppe i det =)