I hope not….

Idag har vi iallafall kapat alla lockar och hittat en pojk-kille under allt håret, som S sade själv.

Före….

Han har verkligen tagit det här med klippningen på stort allvar. För några veckor sedan blev protesterna under morgonborstning av håret så drastiska att vi har föreslagit honom att klippa av det, även om vi tycker att det är väldigt fint med det långa håret.

Han har studerat bilder på människor med olika längd på håret och senast igår kväll hade han inte bestämt sig, utan kom upp med kort på flera dagiskompisar och ville höra vilket som var finast.

Det var därför ganska spännande att fara till frisören imorse. Men väl uppe i frisörstolen var han väldigt bestämd. Lite långt bak, fast inte så att det stack ner på nacken och lite kort fram och på sidorna. Och så blev det också. Frisören tyckte att han såg mycket äldre ut, men det tycker nog inte jag…döm själva.

Efter…

Han var JÄTTENÖJD och skuttade ut till bilen. Själv kände jag en viss saknad efter…något. Han såg så – heteronormativ ut på något sätt… det var som att personligheten inte syntes i utseendet längre….

Men under dagen har jag vant mig, och ser det mer positivt: hans vackra ansikte tittar fram mer än innan och han kommer ju att få lättare både med hårtvätt och borstning. Och oj, vad många kramar han fick när vi var och hämtade på dagis och skola i eftermiddags. Mycket beröm från fröknar och barn.