Stackars E, idag när jag hämtade henne från dagis kunde hon inte begripa att H inte skulle med hem. Det var det värsta hon varit med om. Det absolut värsta, ville hon berätta för mig genom att skrika ”H!” högljutt och klamra sig fast i bildörren. Vad tog jag mig till, åka hem utan H?

H var redan hemma, nämligen. Hon var sjuk förra veckan (då skrek inte E när vi åkte hem utan H, kanske för att hon inte varit med i bilen till skolan på morgonen?) och därför hämtade M henne tidigare idag, många läxor att ta ikapp, nämligen.

Det var förfärligt att åka hem utan H. Och inte hjälpte det att jag, A och S alla förklarade för henne: ”H är hemma.” ”H träffar vi snart.” ”Vi skall åka till H nu.” Nej, hela vägen hem gräts det stora hemska tårar över detta förfärliga.

Och man får ju se det från hennes synpunkt – jag hade GLÖMT H. Hur kan man glömma att hämta ett av sina barn? Hon hade skäl till att vara upprörd, tycker jag.

När bilen efter tretton långa hemska minuter äntligen tog sig hem stod H i dörröppningen med öppna armar. ”E! Jag har saknat dig!”

Tårarna försvann i ett trollslag. Jag fick till och med ett leende när jag tog ut E ur bilstolen.

Jag är väldigt glömsk i början av mina resor, tycktes hon resonera. Men jag kompenserar det genom att välja rätt destination.

Äntligen återförenade